Gång på gång ser jag ett för mig nytt ord dyka upp i spalterna: ”pensionärerna”. Jo, jag har sett det förut, men nu handlar det plötsligt om mig. I min egen tidning SvD läser jag: ”I slutet av valrörelsen 2010 var det 1714000 väljare som stod i fokus: pensionärerna”. Och jag hade inte ens en aning.

Det känns egendomligt att jag nu plötsligt skulle tillhöra ett kollektiv, en grupp som skulle ha något alldeles speciellt gemensamt – förutom att vi ska dö (vilket ju drabbar alla, inklusive nyfödda, tonåringar och medelålders).

Jo, jag uppbär sedan ett år tillbaka pension. Men jag tillhör också en generation som är lite speciell. Många av 40-talisterna har inkomster utöver pensionen och många kan låta en del av den gå in på konto.

Jag får pension, men jag ser mig inte som ”pensionär”. För jag jobbar på precis som tidigare. Som ”bevis” för detta bifogar jag här veckans arbets- och reseschema:

Söndag. Tåg Malmö – Nyköping. Föredrag på ett pampigt lantgods i Sörmland om min senaste film från Tanzania. Återresa Nyköping – Malmö.

Måndag. Bil Malmö – Göteborg. Spelar in film om bilindustrins nya begrepp ”aktiv säkerhet”. Hotell i Mölndal.

Tisdag. Fortsatt filminspelning i Göteborg. Hotell.

Onsdag. Talar på fullsatt möte i Bua. Bil Göteborg–Bua–Göteborg. Hotell.

Torsdag. Tåg Göteborg – Västerås. Skriver denna kolumn på tåget. Talar i Pingstkyrkan i Västerås. Hotell.

Fredag. Tåg Västerås – Göteborg. Ordnar transport av min dokumentärfilm ”Lena Maria Klingvall möter Afrika” till Tanzania. Talar om min senaste bok på Bok & Biblioteksmässan.

Så rullar det på. Dag efter dag, vecka efter vecka. Och naturligtvis tjänar jag pengar när jag arbetar. Som det står i Bibeln: ”Arbetaren är värd sin lön.” Därför är jag trevligt nog inte beroende av den pension som statsmakten nu sänder mig.

Är jag den ende som har det så här? Nej, vi är många. Jag tillhör den gigantiska kullen som är född 1945. Det är vi som personifierar det klassiska begreppet ”Jätteproppen Orvar”. Det är vi som alltid haft jobb, och vi som drog fördel av det tidigare socialdemokratiska samhällets skatteavdrag för lån till fastigheter och aktier.

Naturligtvis finns det 45:or som har det ekonomiskt besvärligt. Men allmänt sett är vi i Sverige förmodligen historiens mest välbärgade grupp ”after work”.

Så, hur ser framtiden ut? Om jag får tro bilden i medierna ska jag snart sitta ensam i ett rum inom ”äldrevården”, förmodligen nedkissad i gamla begagnade blöjor, möjligen mobbad av personalen.

Sådant är tyvärr också en del av verkligheten. Men ingen av de ”pensionärer” jag känner lever så. En är på golfsemester i Skottland, en vandrar i italienska Cinque Terre, en är på safari i Kenya. Själv håller jag igång tolv timmar om dygnet och i oktober ger jag mig själv ut på resor.

En del i min generation har det knapert. Men det håller inte att beskriva oss som ett fattigt kollektiv där alla är beroende av en slant mer eller mindre från politikerna.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/after-work-inget-fattigt-kollektiv_6498774.svd