Jag är så kallad Israelvän, det vill säga i princip positivt inställd till Israel. Detta innebär bland annat att jag är en självklar motståndare till dem som vill utplåna Israel. Denna hållning förstärktes efter det att jag 1978 som journalist mötte Yassir Arafat och den dåvarande palestinska ledningen i och utanför Beirut.

Vad innebär det att vara känna ”vänskap” med ett land, ett folk? Ibland kan sådan vänskap urarta till devot och kritiklös beundran. De avskräckande exemplen på sådan urartad vänskap är många, och de hänger oftast samman med Lars Ohlys parti, först Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK), sedan Vänsterpartiet.

Sovjetvännerna, Kubavännerna , Albanienvännerna, Kinavännerna. Alla såg de sina vänländer i rosenrött skimmer, inget kunde förmå dem att se förtrycket, armodet, massdöden, efterblivenheten, alla blev de fanatiska diktaturkramare.

Sådant är inte vänskap. Vänskap innebär inte att man underkastar sig någon annan, tolererar allt. Vänskap innebär bland annat att man sätter gränser, ifrågasätter, försöker tillrättavisa. Detta måste gälla även den som är och vill vara en vän till Israel.

Men därifrån är det ett enormt steg till att på något sätt ansluta sig till dem som nu fullständigt ensidigt kritiserar Israel. För de kritiserar inte som vänner, utan som fiender. I många fall handlar det inte om argumentation, utan om propagandakrig. Mot Israel, men också för islamistiska terrororganisationer som vill utplåna Israel.

Det finns skillnader mellan dessa som nu riktar all verbal eld mot Israel. Men skillnaden är att vissa är mer extremistiska än andra. Låt mig ta två exempel.

Ingalill Bjartén är vice ordförande för S-kvinnorna i Skåne. Hon uttalar sig i Sydsvenskan (13/1): ”Israel slaktar barn… Jag liknar Gaza vid Warszawaghettot.” Sedan liknar hon Gaza vid nazisternas utrotningsläger. Men i ett anfall av generositet medger hon: ”Kanske inte så raffinerat som nazisternas läger.” Ett sådant uttalande hade tidigare kritiserats för att vara antijudiskt men anses i dag tydligen av en del vara helt rumsrent.

Jonas Mohamed Omar föddes i Uppsala med svensk mor och fader från Iran. Han konverterade till islam och tog då bort sitt svenska förnamn. De senaste åren har han blivit populär som islamist light i delar av det svenska kulturetablissemanget. Han medverkar regelbundet i till exempel Kyrkans Tidning, Upsala Nya Tidning, Dagens Nyheter ,Sveriges Radio . Nu skriver han på sin ( idag nedsläckta) blogg:

”Israels flagga brändes utanför ambassaden. Jag var med i kretsen av brännare. Jag trampade också på resterna. Det kändes bra… Medan vi brände flaggan ropade vi ’Allahu akbar’ och alla stämde in – muslimer såväl som icke-muslimer. Det var upplyftande att se så många blonda och blåögda ungdomar som ropade ’Allahu akbar’ med oss.”

Aldrig i livet vill jag hamna i deras sällskap. Jag plågas av bilderna på döda barn och raserad infrastruktur i Gaza. Men jag plågas också av att se bilder på palestinska barn som utbildas till självmordsbombare. Och av att det i Sverige kan finnas sympatier för de palestinska politiker som vill utrota judarna och gömmer sig bakom kvinnor och barn när de för krig.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/aldrig-i-livet-van-med-judehatarna_2335511.svd