Privat vårdkapitalism

Min gamla mor, 96 år, bor i ett privat äldreboende. Stället har just bytt ägare (eller entreprenör, som det formellt heter). Ett privat vårdföretag har ersatts av ett annat privat vårdföretag. I enklare vänsterretorik utmålas sådant som misstänkt och fult. Vi kan höra de förtrytsamma kommentarerna: ”Gamla ska inte vara en handelsvara”. ”Man ska inte tjäna pengar på att sälja vård av gamla.” Och så vidare.
Men i verkliga livet? Tja, där kan jag just nu iaktta hur väl denna privata vårdkapitalism kan fungera.
Det var inte dåligt när det tidigare bolaget drev boendet. Men när stället bytte entreprenör blev allt, bokstavligen allt, omedelbart ännu bättre.
Nytt schema för personalen som sätter mera fokus på de gamla. Mer personal vid fler tidpunkter. Kortare tid mellan väckning och frukost. Personalen ska bära uniform, inte privata kläder. En utbildad undersköterska på varje våningsplan. Med mera.

Det märks att det nya bolaget
anstränger sig. Man vill visa att man på alla områden är bättre än det tidigare bolaget. Varför är det så viktigt för dem? Det finns säkert flera skäl. Men det överordnade skälet är sannolikt att de räknar med att tjäna på det.
Genom att anstränga sig får de nöjda kunder och nöjda uppdragsgivare. Och detta skapar i sin tur förutsättningar för nya och ännu bättre affärer.
En månad efter skiftet har min mors boende fått en betydande kvalitetshöjning. Hennes rum är mera välstädat. Hon har mera sällskap. Detta sätter tydliga spår hos min mor. Hon är gladare och piggare än tidigare, pratar mer, skrattar mer.

Jag säger inte att sådant är omöjligt i offentlig omsorg. Jag har sett goda exempel också i offentlig regi. Det vore alltså korkat att döma ut offentlig vård och omsorg generellt. Precis lika korkat som när vänsterfolket fnyser åt privata vårdföretag.
Det ena måste inte utesluta det andra. Men de incitament till standardförbättring som jag just nu ser i verkligheten på mors privata boende, de är
mera tydliga och uppenbara i privat regi.
I offentlig vård och omsorg sker inga ägarbyten. Där finns ingen konkurrens, och således inte heller samma behov att av konkurrensskäl förbättra sig och vara bäst.
De privata är dessutom mera påpassade av medierna. När som helst kan en missbelåten anhörig tipsa medier om missförhållanden, vilket alltid leder till skandalrubriker. Och detta har den goda effekten att de privata måste vara mera vaksamma och skärpta än den mindre utsatta offentliga omsorgen.

Hur som helst. Det är inte min mor som blivit såld. Det är hennes boende som har bytt ägare/entreprenör. Någon har tjänat pengar på affären, den som tagit över vill tjäna ännu mer. Det är en utmärkt drivkraft för förbättring och standardhöjning.
Vinstintresset kan naturligtvis också – om det är fel ägare, med fel inställning – leda till oacceptabla neddragningar, roffardrift. Därför behövs tillsyn, medier och aktiva anhöriga. Precis som det behövs medier, tillsyn och vaksamma anhöriga för att stoppa
vanskötsel och roffardrift på den offentliga sidan.
Men en sak är jag säker på. Om jag påtalar felaktigheter i den privata vården av min mor, då får min kritik större genomslagskraft än om hon varit inhyst i den offentliga kolossen.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/allt-blev-battre-dar-min-mor-bor_369378.svd