I februari fick jag äntligen kraft att resa till Rwanda, detta vackra lilla land i centrala Afrika som för 18 år sedan förvandlades till en satanisk slaktarbod. Det mest djävulska av allt: folket sökte skydd i kyrkorna – där de slaktades i hundratusentals. Av mördare som varit deras grannar, vänner, skolkamrater – och medkristna. Nu har jag sett det med egna ögon. Katolska kyrkan i Nyamata där 10 000 dödades på en enda dag. Fortfarande hänger blodet tungt i luften. Här krossade mördarmobben – till vardags ”helt vanliga människor” – skallarna på små barn genom att svinga dem runt, runt mot väggarna.Jag har firat söndagsmässa i kyrkan utanför Kibuye, ett naturskönt område vid sjön Kivu. 4 000 dödades i denna kyrka. Jag firar gudstjänst i en fullsatt pingstkyrka, granne med massgravar som rymmer tiotusen slaktade män, kvinnor och barn från orten.Kanske är några i gudstjänsten mördare från folkmordet.
Under 100 dagar dödade folkmajoriteten (hutu) 1,1 miljon ur minoriteten (tutsi). Öga mot öga, med machete, spikklubba, spjut. Ofta i och kring kyrkor, där man tidigare bett och sjungit tillsammans. Ibland under mer eller mindre aktiv medverkan av församlingens ledare: präster, pastorer, missionärer.Den kanadensiske journalisten Hugh McCullum skrev direkt efter folkmordet en bok ”Änglarna svek oss – Rwandatragedin och kyrkorna” (Libris 1996) där han slår fast: ”Folkmordet skakade grundvalarna hos alla kyrkor: ingen av dem var utan blod på sina händer.”Och vidare: ”Även om det förekom beundransvärda heroiska insatser, uppoffringar och martyrskap, var det många präster och pastorer som lämnade sitt folk i sticket, var overksamma eller gjorde sig skyldiga till avskyvärda svek och vidriga mord.”Ledare lämnade församlingens lamm till slakt. Det skär i hjärtat. Och det skär i hjärtat att FN och västvärlden lät blodbadet fortsätta utan att ingripa.Men, med detta sagt finns det en sak till som måste sägas. Det fanns kristna ledare i Rwanda som stod upp mot det mordiska vansinnet. Och av världens ledare fanns det en som inte höll tyst: påven Johannes Paulus II.Han var faktiskt den förste som höjde sin röst mot vansinnet. Den 10 april 1994 – endast fyra dagar efter starten på folkmordet – öppnade påven ett extra möte i Rom med biskopar från hela världen. Påvens budskap var klart: ”Rwandas folk och kyrka hemsöks nu av en stor tragedi, en katastrofal våg av våld och död,  oskyldiga offer för ett absurt hat. Jag höjer min röst och säger till er alla: sätt stopp för dessa våldshandlingar. Gör slut på dessa massakrer bröder emellan.”(McCullum, sidan 98).Vi måste sörja över alla fel som begicks av kristna under denna tid. Men vi bör också jubla i tacksamhet över denne gudasände påve som sade det som ingen annan i det så kallade världssamfundet ville, vågade eller orkade säga vid den tiden.

 

http://www.dagen.se/kronikor/bara-p%C3%A5ven-h%C3%B6jde-r%C3%B6sten-1.112966