Här är ingressen till ett TT-telegram i denna vecka (21/5): ”Runt 90 procent av de hårt prövade a-kassemedlemmarna får snart en lättnad. Från den 1 juli får många sin avgift sänkt med runt en hundring.”

Texten säger i klarspråk följande: Det finns ett icke ringa antal människor i vårt – som Göran Persson d y alltid sade – fina land, som upplever 100 kronor mer eller mindre i månaden antingen som en börda eller som en lättnad.

Talar vi om kastlösa och utstötta? Nej, inte alls. Vi talar om människor som ofta i flera avseenden tillhör det nedre skiktet av svensk medelklass.

Ett exempel: Jag har en kär väninna. Hon har jobb, är gift, har barn. Bor i en liten villa, har begagnad bil. Men hon kör den nästan aldrig, för det är för dyrt. Varje månad är en kamp för att pengarna skall räcka. Minsta lilla så kallat oväntad utgift orsakar ­magont. Ett par ­trasiga vantar, ett par nya skor, besiktning av bilen – allt ­leder till bekymmer. Semesterresa? Nja, kanske nästa år. En skön timme på spa med oljemassage och tång på ögonen? Glöm det! Det är ouppnåelig ”lyx”.

Det otrevliga är att hon inte är ensam. Det finns en hel armada av svenska människor i denna belägenhet.

Detta är fattigdom. Inte med afrikanska mått mätt. Men med normala västerländska mått mätt. Och det får konsekvenser på en mängd områden. Till exempel påverkar det sparandet.

Jag har ytterligare en kär väninna. Hon är cirka 45. Akademiker. Har jobb. Ogift. Inga barn. Lever ytterst enkelt. Inga utsvävningar. Liten lägenhet. Jag frågar hur mycket hon har på banken? ”18000”.

Efter ett halvt yrkesverksamt liv har hon lyckats spara ihop en spottstyver. Inte för att hon dagligen dricker champagne, köper silkesunderkläder och äter gåslever, utan för att hon är en rätt typisk svensk.

Även om man definitionsmässigt tillhör medelklassen har man ingen buffert. Om och när något händer, har man inga som helst marginaler. Det här är ju ett land som i evigheter har styrts av ett parti ­(s+v) som hånflabbade när en folkpartistisk finansminister ställde som mål att varje svensk skulle kunna ha en årslön på banken.

Detta system kommer att ha ett järngrepp om oss under lång tid framöver även om landet styrs av borgerliga, särskilt om de är bourgeois light. Vilket också påverkar våra attityder. Inte minst vår inställning till dem som fordom kallades vår framtid, nämligen våra barn.

Nu för tiden framställs barn ofta som ett hot mot vår framtid. Inte alltid, men ofta. Inte när man frågar folket, men när man frågar en del av de chica opinionsbildarna.

Detta blir ofta tydligt i den sköna konsten att skriva rubriker. Denna konst går i väsentlig grad ut på att formulera det just idag tidstypiska. Därför noterar man med intresse denna rubrik på ett TT-telegram återgivet i Privata Affärers nätupplaga 22/5.

”BARN EN NITLOTT FÖR KVINNORS LÖN.”

Smaka på detta tidstypiska giftpiller. Och fundera sedan gärna på hur det känns.

För att travestera min gamle vän Mikael Wiehe: ”Är det verkligen det här vi vill ha?”

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/barn-en-nitlott-for-kvinnors-lon_1284985.svd