Nio av Sveriges tretton biskopar vill slopa kyrkans rätt att viga. Ett skäl de angivit ( DN 6/2) är att den kommande könsneutrala äktenskapslagen utformas utan kyrkans medverkan. Kanske vill de också undvika att få en ny långvarig plågsam intern strid, som frågan om kvinnliga präster.

I normala fall tycker man att saken därmed borde vara klar. En stor majoritet av kyrkans ledare ser detta som den bästa lösningen. Men i kyrkliga frågor är Sverige inte ett ”normalt” land. I kyrkliga frågor är Sverige unikt.

För i Sverige är det inte kyrkans folk och ledning som bestämmer om kyrkans tro och praxis. Det är politiker från de politiska partierna som bestämmer över kyrkan. Politiker som i många fall med sannolikhet sällan eller aldrig sätter sin fot i kyrkan.

Detta system har inte tillkommit av en slump. Det är en målmedveten satsning sedan början av 1900-talet, i huvudsak driven av det socialdemokratiska partiet.

Mycket få svenskar känner till denna historia. Jag för min del skriver lite om det i min bok Omvänd (Libris 2008) och samlar material till en hel bok i ämnet. I korthet:

I början ville det socialdemokratiska partiet avskaffa statskyrkan. På 1920-talet ändrade man linje. Man skulle behålla kyrkan. Och göra den till en del av den socialdemokratiska staten. Statskyrkan skulle användas för att ”befria Sverige från kristendom”.

På 1930-talet formulerar kyrkoministern Arthur Engberg (s) sig så här: ”Låt oss till att börja med avskaffa biskoparna och införa en kyrklig överstyrelse med en generaldirektör för Kungliga Salighetsverket.”

Här planteras det som vi får skörda idag. En kyrka där C-lagspolitiker i kyrkomötet – ”kyrkans riksdag” – bestämmer över präster och biskopar. Biskopar får närvara vid deras möten, men inte deltaga i omröstning.

Men nu tar sig alltså 9 av dessa biskopar ton. Sinsemellan har de olika syn i grundfrågan, synen på homosexuella äktenskap. Men de enas om att denna fråga blir så svår att kyrkan därmed bör avstå från sin rätt att viga.

Och vad händer då? Kyrkans Tidning intervjuar politikerna i den kyrkliga riksdagen, kyrkomötet. En majoritet av dem är emot biskoparna i sak. 40 procent av dem tycker, mindre polerat uttryckt, att biskoparna borde hålla truten. De ”ogillar biskoparnas agerande… tycker det är både onödigt och olämpligt”(Kyrkans Tidning 7/2009).

Olle Burell, gruppledare för S i kyrkomötet säger ( Dagen 11/2): ” Jag är förvånad över att nio biskopar utan förvarning … presenterar en åsikt i strid med vad det finns majoritet för i riksdagen.”

Folk från politikens gärdsgårdsserie sätter sig alltså i en stor kyrklig angelägenhet över kyrkans biskopar. Hånar dem, hunsar dem, förnedrar dem. Och det värsta är – detta är ett system som pågått och utvecklats under decennier. Och biskoparna har efter hand låtit det fortgå, fogat sig, anpassat sig.

Därför känns det en aning befriande att dessa 9 biskopar äntligen markerar en egen åsikt. Även om jag inte på något sätt vill överdriva denna känsla av befrielse. Det är mera som när galärslavarna lyfter årorna och ber om frihet från att ro i tio sekunder.

Min slutsats: befria biskoparna!

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/befria-biskoparna-fran-politikerna_2468599.svd