Nuförtiden finns det mycket som gör mig lycklig. Det senaste är att jag äntligen hittat en tv-kanal som inte bombarderar mig med skit, strunt, skrik, dumheter, enfald, okunniga programledare, tillfällighetskändisar, ytlighet, råhet, banaliteter, svordomar, hånfullheter, påhopp, förakt, nedlåtenhet, förnedring.

Istället får jag möta sansade experter som samtalar om politik, historia, kultur, jag får ta del av storverk inom film och opera, och jag får lära mig om filosofins och naturvetenskapens utveckling.

Nu senast, i onsdags, gav de mig ett långt porträtt av Anne-Sophie Mutter, en av vår tids största violinister, vacker, skön, ständigt i centrum men också ödmjuk, rik men också generös i sina ansträngningar att hjälpa både fattiga barn och geniala unga musiker, eftertraktad på varje världsscen men också ensamstående tvåbarnsmamma.

I dokumentärfilmen rör hon sig mellan kulturmiljöer i Europa och USA, ibland klädd i eleganta kreationer, ibland i jeans och t-shirt, alltid med sin Stradivarius från 1710 i handen – man förväntas veta vad det betyder. Intervjun kan handla om sådant som hur klangen i violinen ändras om man flyttar ljudpinnen inne i instrumentet en tiondels millimeter.

Det är befriande. Det är som att sätta sig under en källa och låta det friska vattnet skölja bort allt skräp, allt undermåligt eller i bästa fall medelmåttigt nonsens. Det finns en värld bortom lekprogram och dokusåpor .

Vad är detta? Det är en kärleksförklaring till det som ibland med förakt brukar kallas för ”borgerlig finkultur”. Själv säger jag gärna ”borgerlig fin kultur”.

Vad är det? Det är svårt att på ett enkelt sätt definiera. På den gamla 68-vänsterns tid var det enklare. Då sade man: ”fisförnäm elitkultur av borgarpacket för borgarpacket”.

Ligger det något i det? Jodå. Borgerlig finkultur befinner sig inte sällan – om man säger så – långt från till exempel proggvänsterns mantra ”alla kan spela”. Man skulle aldrig få för sig att jämställa Berlins filharmoniska orkester med Fläsket Brinner och Blå Tåget.

Men det finns naturligtvis inget som säger att borgerlig finkultur endast kan bestå av sådant som Chopins nocturner, Ingmar Bergmans filmer och svårlästa romansviter av Marcel Proust. Jag har inte någon svårighet att i detta begrepp även innefatta till exempel Miles Davis och Charlie Parker, ej heller Bob Marley och Ray Charles.

Skälet är enkelt: allt som inte är vulgärt kan platsa under begreppet fin borgerlig kultur. Det är vulgariteten som är det avgörande. Och dessvärre är det så att väldigt mycket som visas i tv präglas just av vulgaritet.

Det är här jag vill slå ett slag för den enda kanal jag känner till där man som tittare garanterat inte riskerar att bli utsatt för vulgariteter. Där man hellre samtalar än startar verbala slagsmål. Där en konsert med Anne-Sophie Mutter smäller högre än ännu ett avsnitt av 2½ Men.

Jag talar om tv-kanalen Axess. Väl bekomme. Bli lycklig.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/borgerlig-fin-kultur-gor-mig-lycklig_4610287.svd