Det är dags för nya partiprogram lite här och där i svensk partipolitik. Centerpartiet har gjort oss uppmärksamma på att det då tydligen kan finnas två slags program: ett ”idéprogram” som innehåller mer eller mindre luftiga ”visioner”, och ett mera reguljärt program.

Jag visste inte att det var så – eller om det är så. När jag till exempel läser det förslag till partiprogram som ska behandlas av Social- demokraterna den 3–7 april ser jag inga våldsamma utflykter i visionernas värld.

Det är sossepolitik. Det rymmer inga tankar som vänder upp och ner på partiet, inget som gör det omöjligt för ”vanliga sossar” att hänga med. Jag gillar inte inriktningen, men det känns tryggt att veta att partiet leds av människor som är sossar och som inte tänker använda partiet som ideologisk lekstuga.

En klick i Centern gjorde tvärtom. I ett utslag av hybris och politiskt tunnelseende ville de få mig att rösta på C för att jag skulle kunna gifta mig med till exempel fyra kvinnor eller fyra män.

När det sedan blev kritisk debatt, blev en del centerpartister vettskrämda och sade: Men det är ju inget partiprogram, det är ett idéprogram, och dessutom bara ett förslag. Annie Lööf – som jag tidigare flera gånger uttryckt sympati för – var tyvärr en av dem.

Aha. Nu börjar jag förstå. Förr var det klart att även partiernas mer kontroversiella punkter skulle stå i partiprogrammen. I S-programmen står det år efter år att de vill avskaffa kungahuset. Det gamla kommunistiska partiet var ganska tydligt med att de ville störta borgarna och kapitalismen och införa kommunismen.

Men nu skall sådant alltså föras över från ”partiprogram” till ”idéprogram” och testballonger släppas upp genom djärva ”förslag”. De behöver man inte riktigt ta ansvar för. Det är visionär politik men bara på låtsas.

Låt oss leka med tanken på hur det, hypotetiskt, kan bli.

En liten nytänkande falang inom KD lägger fram ett ”idéprogram” som föreslår att KD särskilt engagerar sig för ”Sex Utan Gränser” – och för att bekräfta denna nya politik vill de omedelbart låta bygga ett ”Sex-For-All-Center” i centrala Jönköping.

Eller… en liten grupp i FP tycker att partiledarens åtgärder för att skapa bättre disciplin i skolan är för mjäkiga. De vill gå mera rakt på rödbetan och lanserar ett ”idéprogram” med sex dagars skolvecka samt rättighet för lärarna att på lördagarna piska eleverna med rotting. (Det var för övrigt S skolpolitik när jag växte upp.)

Jämför med Reinfeldt och de nya moderaterna. De ville att borgerliga väljare skulle känna igen sig – men samtidigt skulle helt nya moment successivt tillföras den borgerliga politiken. Det har lett till framgångar. C:s nyliberala ”idépolitik” känns mer som en väg till chic sekterism.

Annie Lööf försöker rätta till det här. Men samtidigt: hon är en del av problemet, hon kunde ha sagt nej på ett tidigt stadium. Men det gjorde hon inte. Och det gör mig – och kanske också andra potentiella väljare – osäker på vad hon tycker och anser.

Egentligen.

Göran Skytte

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/chic-sekterism-ger-inga-segrar_7940832.svd