Inget kan ta detta ifrån mig.

I söndags var jag för första gången i mitt liv bjuden till en biskopsvigning i Uppsala domkyrka. Fredrik Modéus vigdes till biskop för Växjö stift. De församlade i den nästan fullsatta domkyrkan reste sig och hälsade honom välkommen som biskop med en lång och varm stående applåd. Då kom tanken: Hur hade mitt liv blivit om jag inte blivit kristen? Och då kom tårarna.

Jag blev visserligen omvänd 1990. Men hittade inte någon församling i min hemstad Malmö som jag riktigt kunde kalla min. Jag for som en orolig ande till än den ena, än den andra. Alltid var det något som inte passade. Visserligen kände jag mig hemma på S:t Davidsgården och den älskade prästen Per Mases – men Berget ligger ju i Rättvik, 72 mil från Malmö, enkel resa.

Därför kände jag mig hemlös, rotlös, rastlös. Vid den tiden lärde jag känna en kvinnlig präst vid namn Maria. Hon blev förskräckt när hon insåg att jag saknade ett riktigt hem i kyrkan. Påsken 2003 var hon i retreat just på S:t Davidsgården i Rättvik. Hon ringde och sa: ”Jag ska be för att du skall finna en församling.” Någon dag senare ringde hon och sa viskande (man får ju inte tala på tyst retreat): ”Du skall till Helgeand i Lund. Nu. Med det samma.”

Det var på påskafton. Jag körde i natten den korta sträckan till Lund. När jag kom fram stod en mängd människor, de flesta unga, i ringar runt en brinnande brasa utanför kyrkan. De sjöng psalmer och ropade: ”Jesus lever! Ja i sanning lever han!” Mitt i ringen stod den unge prästen.

Det var mitt första möte med Fredrik Modéus. Då ännu inte ens fyllda fyrtio år. Jag lydde gärna min fästmös uppmaning, som hon såg som ett bönesvar. Från det ögonblicket såg jag Helgeand som mitt nya andliga hem.

Några år tidigare hade denna församlingskyrka varit i stort sett tom vid söndagens mässa. När Fredrik Modéus (och, det lärde jag mig så småningom att inse, Fredrik Modéus OCH helig Ande) fått verka några få år, då var det fullt i kyrkan.

Inget kan ta detta ifrån mig. När jag efter lång frånvaro kom tillbaka till Svenska kyrkan, då var kyrkan full, bönerna bads med kraft och psalmerna sjöngs med högljudd glädje. Det vaccinerade mig mot den ständigt trötta och uppgivna litanian om kyrkans snara död.

Vi var några stycken som ”höll ihop”, utan att för den skull bli särskilt intima, inte ens personliga – jag kände bara en av dessa personer till namn och yrke. Ändå kom vi varandra nära.

Vi brukade samlas i onsdagens vesper, en kort bönestund på kvällen. Efteråt stod vi ofta i mörker eller halvdunkel utanför kyrkan och samtalade: ”I dag vågade jag för första gången be på knä…” ”Och jag gjorde korstecknet…är det från höger till vänster eller tvärt om?”

Fredrik blandade sig aldrig i detta. Det gjorde han rätt i. Jag tror att nästan alla såg honom som Fredrik, inte som ”Figge”. Han var vår andlige ledare, inte ”en kompis”.

Nu är han alltså biskop i Växjö stift. Må Gud leda honom på vägen.