Man brukar tala om ”De rödgröna” när man talar om det politiska block som består av socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister. Det är en förskönande beteckning. Mer rätt vore att sluta tala om ”De rödgröna” och i stället tala om ”De rödrödgröna”.

Beteckningen ”De rödgröna” försöker ge en illusion av att det är ungefär jämnt mellan rött och grönt i röran. En lagom blandning. Men det är ju inte sant. Röran består av tre partier och tyngdpunkten är inte grön utan röd.

Ett av dessa partier, Socialdemokraterna, inspirerades från början av Karl Marx, men blev sedan statsbärande och mera tamt, mera skärt än rött. Utom på partiets bebådelsedag, första maj. Dock har partiet långt in i vår tid producerat företrädare som till exempel strävat efter att förbjuda parabolantenner för att skydda svenskarna mot det utländska. Samt folk som velat göra facket till ägare av det svenska näringslivet – och ombudsmännen till företagsledare.

Det andra partiet, Miljöpartiet, har sina rötter i en välmenande men på många sätt stollig flumideologi. Partiets första representanter – tänk Per Gahrton och Birger Schlaug – framstod mest som ett slags politikens Papphammar. De nuvarande språkrören har förstått att de måste överge en lång rad ursprungliga MP-ideal om de ska bilda regering med de rödröda.

Det tredje partiet, Vänsterpartiet, har en alldeles egen historia. En gång hyllade dess ledare Lenin och Stalin. Ohlys företrädare kallade Mona Sahlins företrädare för ”socialfascister” och ”klassförrädare”, men nu har Vänsterpartiet fattat beslut om att skratta för att framstå som gosiga. Därför skrattar Ohly på alla bilder. Tankarna går till Nordkorea och Orwell.

Dessa tre partier bär inom sig en otrevlig historia, som de naturligtvis inte självmant talar om. Men som nu – liksom i en historisk grimas – har fört ner dem i samma båt. Den liknar mest en räddningsbåt för det förflutna.

Att kalla dem rödgröna är fel. De är röda + röda + gröna. Men de gröna är i denna konstellation svagare än de röda. Detta tenderar att göra de gröna mera rödgröna, för att passa in. Tendensen är alltså inte att oppositionen blir mera grön, utan att den blir ännu mera röd, tack vare att Miljöpartiet allt mera ansluter sig till blockets röda majoritet.

Gör Miljöpartiet detta med lust och iver? Vaknar Wetterstrand/Eriksson på morgonen och längtar efter mer Ohly/Östros? Jag tror inte det. Jag tror att det börjar gå upp för dem att de satsade fel.

Kom ihåg: Miljöpartiet gjorde sitt val för länge sedan – när de trodde att de röda var den säkra vägen till seger och makt. Hade de gjort samma val idag? Med all säkerhet: nej. Miljöpartiet är idag ett parti vars ledning framför allt söker makt. Med vetskap om dagens opinionssiffror hade de inte kastat sig i socialdemokratins armar.

Wetterstrand och Eriksson surrade fast sig vid fel skuta alldeles för tidigt. De sålde sig för en osäker grynvälling.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/de-grona-salde-sig-alldeles-for-tidigt_4888701.svd