Dårarnas Paradis (3)

Jag har en vän som är arbetslös. Jag å min sida har alldeles för mycket att göra. Jag försöker därför anställa honom på timbas i olika projekt. Men det går inte. Han är rädd att förlora ersättningen från a-kassan om han jobbar. Och så är det ju det där: om det lönar sig? Kan man inte göra det svart i stället?
Detta dilemma springer fram ur ett system som bygger på begrepp som ”likhet” och ”rättvisa”. Detta tänkande har styrt politiken i generationer. Vi vet nu hur det fungerar i praktiken. Vi kan konstatera: denna likhet och rättvisa för den ene innebär på område efter område olikhet och orättvisa för den andre.
Ty, om det är jämlikt och rättvist att den som uppbär a-kassa inte vill eller kan jobba vitt trots att det finns jobb, då är det naturligtvis ojämlikt och orättvist för den som genom sitt arbete tvingas betala hans arbetsfria inkomst.
Låt oss ta ett annat exempel.

Den 28 juli meddelade Sydsvenskan att ”Den nya lagen mot könsdiskriminering får skarp kritik både från
Jämställdhetsombudsmannen (Jämo) och Ams. De anser att den riskerar att hindra arbetet med en mer jämställd arbetsmarknad.”
Först brister man ut i jubel: äntligen har de frisknat till, besinnat sig. Men så läser man ett par rader till, och då inser man att man – för miljonte gången – hoppats fel. Ty deras protester gäller något helt annat: de protesterar mot att lagen inte ger dem rätt att diskriminera män.
Den diskrimineringslag som infördes i juli tillåter nämligen inte ”positiv särbehandling” av kön i arbetsmarknadspolitisk verksamhet. Och detta – inget annat – skapar problem för Jämo och Ams. Ty i deras värld tänker man så här:
För att skapa mer jämställdhet (för kvinnor) vill man ha aktiv diskriminering (av män). Enligt deras logik motverkar man diskriminering genom att diskriminera män, ty då blir kvinnor mindre diskriminerade.
Tycker ni att det inte låter riktigt klokt? Lugn, det blir värre.

De politiskt korrekta protesterna bygger på att män påstås ha vissa fördelar. Men i vardagslivet händer
det ibland att även kvinnor erhåller små fördelar. Billigare drink i baren och billigare taxa i taxin.
Och med stöd av den nya jämlikhetslagen har puristerna gått i spinn över detta. Totalspinn. Jas-spinn.
Plötsligt är de ursinniga över, som de säger, ”könsrelaterade priser”. Och nu blir plötsligt det lika och rättvisa kravet: höj priset för kvinnor hos taxi!
Hur kan sådan dårskap ständigt frodas i just vårt samhälle? Är det något nytt dumt tänkande? Nej, så här har det varit länge. Det sitter så att säga i folkhemmets väggar. Låt oss till exempel begrunda våra skatter.
Ett sunt skattesystem bygger rimligen på tanken att det är rättvist att alla efter förmåga betalar samma skatt. Låt oss säga att alla, både fattig och rik, betalar 30 procent. Det är lika och rättvist.
Men inte för dem som byggt vårt skattesystem. För dem är lika och rättvist ett system där vissa betalar mycket högre procentsats än andra. Sedan ett halvt århundrade genomsyras skattetänkandet av följande grundsats: ju mera ojämlikt och
orättvist för vissa, desto mer jämlikt och rättvist för andra.
Och senaste nytt från skatteverkstan är följdriktigt: de vill ha lägre marginalskatt för ensamstående. Det officiella argumentet är naturligtvis att öka jämlikhet och rättvisa. Det praktiska resultatet är naturligtvis att man ökar ojämlikhet och orättvisa, samt skapar nytt fusk, plus att man slutligen slår sönder familjen.
De utmålar sig som goda välgörare. Men varje sansad människa ser vad det handlar om.
De köper slavar.
Röstslavar.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/de-koper-rostslavar_445037.svd