I min förra kolumn ”Feministisk minister funderar” (15/3) diskuterade jag ett färskt uttalande av landets finansminister Anders Borg: ”Det finns en könsmaktsordning. Det vill jag ändra på. Jag är övertygad om att det är möjligt. Därför är jag feminist.” Jag kritiserade detta med orden: ”Jag vill inte att finansministern i en borgerlig regering ska låta som någon av politikens queerdrottningar”.

Bara några dagar efter denna artikel fick vi en ny inblick bakom kulisserna i Feministiskt initiativ (fi). Maria Hagberg, en av grundarna av fi, och fortfarande medlem, gick den 26 mars i Expressen till skarpt angrepp mot fi:s ledning under rubriken ”Schyman och så kallade feminister borde skämmas”. Artikeln avslöjar bland annat att det finns en spricka inom fi om själva grundbulten i fi:s politiska teori. Som Hagberg uttrycker det: ”den så kallade könsmaktsordningen” (min kurs).

Således bevisat: finansministern använder gladeligen ett begrepp som är omtvistat till och med i de ultrafeministiska fi:s innersta kärna.

Det viktiga i sammanhanget är inte att jag fick vatten på min kvarn. Det viktiga är att detta så tydligt visar på ett bekymmersamt drag framför allt bland en del av regeringens nymoderater: de tycks sakna ett eget borgerligt språk.

När de närmar sig kärnvärden som så att säga ockuperats av socialdemokraterna, vänsteristerna, feministerna, då finner de inga egna ord och begrepp utan faller in i den gamla trallen. Och därför blir det ibland så att när dessa nymoderater försöker förnya sig, då låter det precis som något man till leda hört förut, från andra hållet.

Typ ”könsmaktsordning”.

Så gör aldrig socialdemokraterna. När de närmar sig borgerliga värderingar omformas det till socialdemokratisk retorik och politik. Politiken utvecklas, men väljarna känner oftast igen sig.

Hos vissa delar av den nuvarande regeringen är det alltså precis tvärtom. De vill att väljarna ska se att de utvecklar sin politik, men väljarna hör och ser ­sådant de känner igen från det gamla gänget.

På så sätt tappar de moderata och borgerliga anhängare utan att vinna nya.

Mängder av läsare som kommenterat min förra artikel är tydliga på denna punkt. Ett genomgående tema är: ”jag har röstat moderat i hela mitt liv, nu känner jag mig lurad av de nya moderaterna, de är ju som sossarna”.

Var finns lösningen? Jag tror att den på sätt och vis är enkel. De måste hitta ett eget, borgerligt språk.

Nymoderaterna måste helt enkelt sluta att i ord imitera sina motståndare. Det innebär inte att de nödvändigtvis ska övergå till en gammelmoderat revolutionär vokabulär om systemskifte och annat. Utan det innebär bara att de ska försöka att undvika att slentrianmässigt – eller av inställsamhet – låta som Schyman, Persson, Ringholm. Eller Hans Karlsson, för att nu nämna skräckexemplet.

Är det för mycket begärt? Tja, i så fall har ju väljarna alltid möjlighet att rösta på någon annan. Och kommer med sannolikhet att göra det.

Man kan inte både ha kvar sin gamla fru och skaffa sig en ny. Detta gäller också i politiken. Om man börjar flirta med andra kan man inte ta sin gamla fru för given.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/de-maste-hitta-ett-eget-borgerligt-sprak_1030809.svd