Saker som händer i rikets andra stad, Göteborg, betraktas inte alltid somtop news i huvudstadens medier. Det kan ibland vara lite synd. Som till exempel när Göteborgs-Posten den 11/8 ställde följande fråga till Vänsterpartiets gruppledare Marie Lindén i Göteborg: ”Vilket parti är Vänsterpartiets huvudmotståndare i valkampanjen?”

När vänsterpartiet i landets andra stad ställs inför denna fråga – vilka är era huvudmotståndare? – kan man tänka sig att svaret skulle vara givet. Först och främst Sverigedemokraterna. Och sedan: Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet, men mest av allt de förfärliga Kristdemokraterna.

Men så svarar inte Vänsterpartiets ledande företrädare i Göteborg.

Hon svarar att Miljöpartiet är Vänsterpartiets huvudmotståndare i valrörelsen.

Smaka på den en gång till. Den kommer inte från bortglömda platser som ligger långt ut i skogen. Den kommer från Göteborg. Det är inte ointressant. Det är hyperintressant.

Det var ju inte så att Miljöpartiet friade till Vänsterpartiet. Det var ju inte så att Vänsterpartiet plötsligt kände ett oemotståndligt behov av att gulla med Miljöpartiet. Det var inte så att de ingick

ett frivilligt äktenskap. De ingick ett av Mona Sahlin framtvingat tvångsäktenskap.

Mona Sahlin ville gifta sig med Miljöpartiet. Men LO ville att hon i så fall också skulle gifta sig med Vänsterpartiet. Eftersom SAP vanemässigt lyder LO blev det så. Miljöpartiet tvingades ingå tvegifte med Vänsterpartiet. Vänsterpartiet tvingades ingå tvegifte med Miljöpartiet.

Men det är inte samma sak som att de älskar varandra. Inte samma sak som att de vill umgås med varandra – och absolut inte när ridån gått ner och fotograferna gått hem. Det är just då det händer som ofta händer i tvångsäktenskap: knytnävarna kommer fram. Det är just det som sker när Vänsterpartiet i Göteborg förklarar att Miljöpartiet är huvudfienden. Sådär en månad före valet.

Det säger kanske något om hur de har det bakom kulisserna i den rödgröna relationen. Familjen S+MP+V verkar inte riktigt ligga på kärlekens och fridens mjuka dunbolster, snarare på en spikmatta, i varje fall i Göteborg. Och Göteborg är en stor del av Sverige.

Om De rödgröna ligger på spikmatta i landets andra stad, hur är det då inte där ute i samhällen som inte hyser företag som till exempel Volvo och SKF? Hur många gamla kommunister, vänsterpartister och socialdemokrater i före detta men nu nedlagda bruksorter älskar miljöpartister? Och hur många miljöpartister älskar landets alla gamla gråsossar, rödsossar och kommunister?

När de ingick trolovning med varandra var det inte av lust. Utan av nöd och tvång.

Hur kul låter det inför framtiden? Om de skall stadga sig på riktigt? Det vill säga bilda regering?

Om jag vore politisk skilsmässoadvokat skulle jag börja förbereda mig för ett ärende.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/de-rodgrona-vilar-som-pa-spikmatta_5207697.svd