Tack vare denna frånvaro av hurtigt fromleri lyssnar vi.

 

Den katolske biskopen Anders Arborelius blev föremål för en stor intervju i denna tidning, i Dagen den 3 juni 2011. Det blev ett stycke glänsande journalistik, där journalisten Petter Karlsson ställde korta, elementära, okonstlade frågor av absolut central betydelse. Och biskopen svarade på samma höga nivå: utan att krångla till det, enkelt, basic.

En av reporterns frågor var: Vad är den största synden? Den frågan är enligt min mening urtypen för det bästa i konsten att fråga. Och biskop Anders ger ett svar som är i mästarklass när det gäller den svåra konsten att svara på frågor: ”Vår obetänksamhet. Att vi tänker så lite på allt gott vi fått och är så lite medvetna om livets möjligheter.”

Man skulle kunna krångla till svaret med en massa teologiska krusiduller, men biskopen svarar så att det känns i hjärtat, i magen. Vår obetänksamhet – det är den största synden.

Den största synden är att vi inte ser och inte bryr oss om att vi dagligen står i ett regn av underbara gåvor. Hur märks detta på oss? Sätter det några spår? Biskop Anders svarar: ”Jag ser det i den folksjukdom som kallas kollektiv depression. November i själen. Livsledan …”

Denna intervju från Dagen finns delvis återgiven i Wilfrid Stinissens alldeles nyutkomna bok ”Det nya vinet – om Andens frukter” (Artos/Libris bokförlag). Stinissen är liksom biskop Anders karmelitbroder, och de hör hemma i samma kloster i Norraby i Skåne.

Hur kommenterar Stinissen det andliga tillstånd hos oss som biskop Anders kallar kollektiv depression och november i själen? Wilfrid skriver i sin nya bok: ”Vi lever som sömngångare, vid sidan av den egentliga verkligheten. Vi behöver en andlig vakenhet som placerar oss mitt i vår gudomliga verklighet.”

Man kan inte säga att varken Anders Arborelius eller Wilfrid Stinissen gullar med oss. De försöker inte slå dunster i ögonen på oss. De försöker inte omvända oss med klämkäcka hejaramsor om vår obetänksamhet och vår brist på tacksamhet.

Ändå lyssnar vi. Eller snarare – tack vare denna frånvaro av hurtigt fromleri lyssnar vi.

Både Arborelius och Stinissen är i dag tunga och viktiga röster i det svenska dramat av- och påkristning. Folk lyssnar och läser dem för att de tar folk på allvar. Man känner igen sig. Kristendomen är på riktigt. Oavsett om du tillhör församlingen Ditten eller Datten.

Själv står jag inför en spännande vinter. Jag ska under en tid ägna så många söndagar jag kan åt att lyssna till en ny och som jag tror spännande pingstpastor i Malmö, där jag bor. Jag är inbokad på flera olika retreater, både hos katoliker och hos den ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby. Förbereder möten nästa vår i bland annat Svenska kyrkan, Missionskyrkan, hos baptisterna, pingstvännerna.

Och så ska jag be om Guds hjälp att förvandla mig till en människa som inte längre är obetänksam, som öppnar mina ögon och öron och sinnen för allt gott och underbart som dagligen regnar över oss, också mig.

Amen.

 

http://www.dagen.se/kronikor/g%C3%B6ran-skytte-den-allra-st%C3%B6rsta-synden-1.111401