Jag tillbringar ett par dagar på en filmfestival i Rumänien. Värden är en liten man i grått som förr i tiden var kommunistisk pamp. Han svarar med låg röst på mina frågor. På den gamla tiden var han beredd att offra andra människors liv för kommun­ismen. Nu är han kristen och vill hjälpa till att ge liv.

Vi bor i ett renoverat men mögligt stalinistiskt tempel i en landsortshåla. Gästerna består i huvudsak av utslitna människor från den kommunistiska tiden. Krumma äldre kvinnor med hucklen. Äldre män i keps. De sitter på rad, alldeles tysta. De utstrålar undergivenhet, uppgivenhet. Här finns ingen glädje, inget hopp, knappt ens liv.

Några meter därifrån dricker jag kaffe tillsammans med en vacker rumänsk kvinna i femtioårsåldern. Hon betraktar dem och säger, med smärta och sorg i rösten: ”Kommunisterna fostrade dem till att vara slavar. ”

Själv ansökte hon år efter år om att få resa utomlands. Varje gång sade kommunisterna nej. De för­klarade att om hon lämnade landet mot deras vilja, skulle de ”ta hand om” hennes tre barn. Och hon säger: ”Det var inte ett löfte. Det var ett hot.”

Till sist lyckades de fly ut ur det kommunistiska dårhuset. De sökte sig – som miljontals andra flyktingar genom åren – till USA och byggde på kort tid – som miljontals andra flyktingar i USA – upp ett värdigt liv.

Nu darrar hennes röst av sorg och vrede. ”Det är inte nog med att de förgiftade vårt folk i det förflutna. För det kommer att ta generationer att utrota detta gift.”

Jag ser bort mot kvinnorna i sina hucklen och männen i sina kepsar. De tvingades leva sina liv i det samhälle som – till exempel – Lars Ohlys företrädare var stolta över och ville införa i Sverige.

Där sitter de. Tysta. Kuvade. De kan sitta så i timmar, utan att yttra ett enda ljud. Ändå fungerar de som ett rop av protest mot detta onda arv.

En dag promenerar jag genom det som förr var stadens vackraste kvarter. Det består av villor från slutet av 1800-talet och praktfulla små palats från början av 1900-talet, vars trädgårdar varit stor konst. Nu ligger allt i ruiner. Fönsten är krossade. Pelarna och statyerna har vittrat sönder. Det är igenvuxet. Det är förfall. Fukt. Mörker. Armod.

Från 1945 till 1992 var detta en del av det sovjetiska imperiet. En bricka i det spel som syftade till att upprätta ett sovjetiskt herravälde över hela världen. Folket underkastades maktgalna ledare som Stalin och Ceausescu. Ledarna befallde att folket skulle hylla dem genom att i oändliga parader bära deras porträtt. De lät framställa sig som oövervinnliga gudar.

Men nu ligger allt detta i ruiner. Härskarna har ruttnat i sina gravar, deras palats förfaller, deras riken är borta, deras statyer har rivits ner, deras porträtt har kastats i lågorna.

Det är nyttigt att erinra sig detta. När människor bygger sitt verk med makt i kombination med ondska, då förvandlas deras verk alltid till ruiner och intighet. Alltid. Utan undantag.

Där hjälper varken guld, statyer, eller tortyr­kammare. Allt sådant blåser – förr eller senare – bort som gammalt mjäll.

Det är gott att veta.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/den-onda-makten_1792441.svd