En växande moralisk klyfta

Alla människor och kanske också samhällen har en moral: normer och värderingar som styr våra beteenden. I en harmonisk familj, i ett harmoniskt samhälle, är man hyggligt överens om hur denna moral ser ut, och ska se ut. I Sverige verkar det vara precis tvärtom.
Den spricka som allt tydligare delar Sverige handlar delvis om en upplösning av gemensamma värderingar, en allt tydligare klyfta mellan olika grupper vad gäller både privat moral och samhällsmoral.
Under den långa period då Sverige var ett framgångsrikt land fanns det en väl känd moralisk kodex: ”Du ska inte ligga andra till last.” Den som var frisk och stark skulle stå på egna ben. Detta kallades ibland ”arbetarmoral”, men gällde egentligen alla grupper i samhället.
Nu är det, som alla vet, inte längre så. Allt större delar av befolkningen försörjer sig inte på eget arbete. Och man ser det inte som skamligt att ligga samhället och andra till last. Man ser det tvärtom som en ”rättighet” att leva på andras
bekostnad.

Man sjukskriver sig utan att vara sjuk – det såg man tidigare som djupt omoraliskt och osolidariskt, inte minst inom arbetarrörelsen. Man kvitterar ut bidrag från skattebetalarna och jobbar samtidigt svart utan att betala skatt.
Man lyfter hellre bidrag än tar ett jobb. Man kan se fullt friska unga människor som utan att skämmas står i tv och säger att de hellre går arbetslösa i Norrland än flyttar till ett jobb i söder.
På område efter område ser vi att det har vuxit fram en helt ny moral. Regimen och dess närstående ideologer har inte på något sätt försökt hindra detta. Tvärtom har de direkt och indirekt uppmuntrat denna utveckling.
I flera årtionden var det t ex förbjudet att tala om ”fusk” med sjukpenning. I dag försöker de bannlysa ordet ”sjukdom” (eftersom många inte är sjuka utan bara sjukskrivna). På nysvenska ska man i stället säga ”ohälsa”.
(När du på stan träffar en sjukskriven som är arbetsför nog att gå och shoppa eller gympa, då behöver han inte alls längre låtsas vara ”sjuk”.
Han lider nämligen av det mer diffusa ”ohälsa”. För övrigt talar man ej heller längre om sådant opassande som t ex sjukersättning. Det heter numera ”ersatt frånvaro”. Man har alltså inte sjukpenning för att man är sjuk. Man har ”ersatt frånvaro” på grund av ”ohälsa”.)
Detta trixande ter sig särskilt egendomligt mot bakgrund av att arbetarrörelsen tidigare hade en starkt moralisk ton. Socialisterna skulle ju befria människorna från förnedringen att behöva ligga andra till last – och det slutade med att en allt större del av deras väljare ser det som en naturlig rättighet att ligga andra till last.
Man ville befria människan från förnedringen att stå med mössan i hand – och det slutade med att stora delar av Sverige ser ut som den kända målningen Grindslanten.

Men. Lyckligtvis är inte alla, som det heter, ”bidragsbenägna”. Det finns fortfarande de som har en mera sund moral (som också råkar likna den ”gamla” moralen). Man vill inte belasta samhället och andra. Man vill inte vara en börda för andra, utan
man vill bidra till andra. Man vill vara en bidragsgivare, inte en bidragstagare.
De är säkert i flertal. Det är dessa människor som är samhällets ryggrad. Det är de som betalar kalaset. Utan dem går samhället under på mindre än en dag.
Man skulle kunna kalla dem, vad ska man säga, en tyst moralisk majoritet. På andra sidan en högröstad minoritet med en annan, ny, moral. Redan i dag finns ett glapp mellan dem. Jag tror att det kommer att växa till ytterligare en, allt mer synlig, klyfta i detta delade land.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/den-tysta-majoriteten-ar-ryggraden_114372.svd