Detta är min tredje artikel om de nya moderaternas nyspråk. Det finns flera anledningar att ägna ytterligare en stund åt detta ämne. Ett skäl är att jag genuint vill försöka förstå vad och hur de tänker. Jag var en av dem som röstade fram denna regering, och jag vill gärna veta vad jag röstade på.

Ett annat skäl är att jag inte är ensam om denna inställning. Många läsare har skrivit, undrat, och kommenterat.

Alla är i grunden anhängare till Alliansregeringen. Och alla fasar för att regeringen ska taffla till det och därmed släppa fram det gamla hopplösa gänget Sahlin-Ulvskog-Östros-gäsp. Det är därför de ställer kritiska frågor om regeringens politik. De vill hjälpa, inte stjälpa. Jag ska här ge utrymme åt en av dessa läsare: Reinhold Bengtsson i Skärholmen.

Han aktualiserar ett ämne som inte precis ångar av chic mondänitet. Det är inte politiskt inne. Ändå är det viktigt, samt ideologiskt minerad mark.

Han tar upp en intervju med statsminister Reinfeldt i februarinumret av tidningen Veteranen, organ för Sveriges Pensionärsförbund, borgerlig motsvarighet till PRO.

I intervjun framgår att någon ”tilldelning till hela pensionärskollektivet” inte är att räkna med.

Så långt blir jag – som inte är pensionär – inte särskilt upphetsad. Men så kommer det. Reinfeldt motiverar sin ståndpunkt. Och då låter det så här: ”Vem har mest på banken? Jo, pensionärer. Vilka förvaltar det mesta av ägandet i företag och fastigheter? De äldre.”

Här studsar även jag. Det är något här som inte stämmer. Har jag gjort något fel när jag jobbat och sparat? Ska nymoderaterna straffa mig för att jag varit skötsam?

Reinhold Bengtsson, som är en av landets 1,5 miljoner pensionärer, har enligt egen utsago röstat moderat i hela sitt liv. Och han sätter fingret på följande punkter:

”Första intrycket vid läsningen är att det är ett konstigt språk. Det andra är att äganderätten far all världens väg.”

”Att vuxna äger mer än barn förefaller mig naturligt och rätt. Livet igenom kämpar man för försörjning. Ofta är det knapert men ibland blir det något över. Det sparas i ladorna för kommande svåra år eller något annat viktigt ändamål. Är det fel?”

Och vidare:

”Om pension sägs då och då att det är sparat resultat av arbete, som förvaltas i väntan på att pensionsåldern ska inträffa. Men det kanske är ett godtyckligt framförhandlat bidrag istället?”

Alltså. Ska jag som pensionär – när den tiden kommer – i det nya borgerliga Sverige vara en stolt medborgare som får lite tillbaka av allt det jag genom livet pumpat in i systemet med skatter?

Eller ska jag förvandlas – som Reinhold Bengtsson skriver – till en bidragstagare? Som får en slant i mössan om jag är fattig, annars inte?

Det är sådana här frågor som hopar sig i stort sett varje gång vissa ledamöter i regeringen uttalar sig. Och det är inte konstigt om man till slut börjar undra: tycker de inte om sina gamla väljare? Är det något fel på oss?

Det vore bra om deras konstiga språk och tänkande bleve lite mindre konstigt. Tycker en hel del av dessa gamla väljare.

Samt en växande skara borgerliga skribenter och kommentatorer. Som inte heller de vill stjälpa regeringen och få tillbaka den gamla surdegen.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/det-ar-nagot-har-som-inte-stammer_1123467.svd