I stället för dåhus

Jag längtar efter den dag de borgerliga deklarerar att de har för avsikt att skapa ett nytt folkhem. Ett blått folkhem som ersätter vänsterpartiernas skapelse, det röda folkhem som slutade i ett dårarnas paradis.
Det gamla rödmålade folkhemmet förföll sakta men säkert. Färgen flagnade, taket bågnade, väggarna lutade, golvet ruttnade, tapeterna hängde, det låg en massa skräp på tomten. Men de som byggt huset, de var fortfarande förälskade i sin skapelse. De var så förälskade att de inte kunde se att deras hus förföll. Alla andra såg eländet, men de som en gång i tiden hade byggt huset såg ett skimrande slott.
Alla utom en. Deras hövding. Han låtsades förstås fortfarande tro på sagan om det röda folkhemmet. Han skrev till och med en fortsättning som hette ”det gröna folkhemmet”.
Men i verkliga livet visade han vad han verkligen tänkte. Han byggde sig ett eget slott. Blev sin egen slottsherre. Mycket långt borta från patrasket i de gamla folkhemshålorna.
Men andra såg, och de
segrade. Och nu är alltså frågan vad de tänker göra.
Några har betvivlat Fredrik Reinfeldts uppriktighet. De tror att det bara är taktiskt spel när han talar om folkets väl. Jag känner inte Fredrik Reinfeldt personligen, vi har inga politiska barn ihop, men jag har träffat honom och samtalat med honom flera gånger, och jag tror att skeptikerna har fel. Jag är helt övertygad om att han menar allvar.
En gång frågade jag honom: vilka är moderaternas kärntrupper? Han svarade ungefär så här: ”Den som bara tänker på sina ”kärntrupper” är en förlorare. För att vinna och leda måste man vara ett parti för hela folket. Alla ska få det bättre, inte bara några.”
Som sagt, jag tror faktiskt han menar det. Och i så fall är det ett stort så kallat paradigmskifte i svensk politik.

Dåvarande socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson sade i sitt stora och berömda tal om folkhemmet att det inte hade plats för ”kelgrisar”. Sedan gjorde socialdemokraterna under Palme, Carlsson och framför allt under Persson
precis tvärtom: de skapade ett samhälle där partsintressena kom att dominera över folkhemmets väl, och de skapade en allt större klass av – som Per Albin sade – ”kelgrisar”.
Här skulle jag nu kunna fortsätta att hacka på Persson. Hans sista år vid makten blev ju en påfrestning för nationen och en förödmjukelse för honom själv. Han gjorde bort sig i alla läger genom sitt uppenbara behov av social revanschism. Han trodde att hans egen upphöjelse till godsägare var ett uttryck för en allmän framgång för folket – och tvingades då till exempel förneka att det finns ett problem med ökande arbetslöshet.

Folket såg att det var kejsarens nya kläder och skickade iväg honom. Rätt och välförtjänt. Nu har Alliansen fyra år på sig att inleda en förändring. Och, som jag sade: jag hoppas att de kommer att bygga ”ett blått folkhem”.
Ett samhälle där alla får det bättre. Både fattig och rik. Både uteliggare och medelklass. Både lärare och elev. Både infödd och invandrare. Både anställd och företagare.
I så fall kanske
de får behålla makten, som socialdemokraterna, i si så där 70 år. Och då kan vi troligen börja tala om ett rejält ”systemskifte”: det borgerliga Sverige.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/det-bla-folkhemmet_357234.svd