Elisabeth Ohlson Wallin, fotografen bakom utställningen Ecce Homo, hade härförleden en
helsida med bild och text på Expressens kultursida (16/2). Hennes bild föreställer en naken svart man liggande på ett lakan i ställning som Jesus på korset. Över honom ligger en vit naken man med låret över den svarte mannens genitalier. Texten handlar om att hon, fotografen, som lesbisk, känner sig utsatt och förföljd.
Det är ett bra exempel på en vanlig företeelse i Sverige, i synnerhet i Mediesverige. Det extrema framställs som det normala, ordet ”normal” sätts alltid inom citationstecken, det avvikande framställs som helt ordinärt, det vanligtvis vanliga (typ familj med mamma, pappa och barn) framställs som mossigt, löjligt, till och med osunt.
Det här är inget nytt påfund. Det har funnits länge. Här några exempel från 1970-talet, vänsterns våta dröm.
Barnen på dagis läste böcker med sagor om prinsar och prinsessor. Detta ansågs plötsligt vara fel och osunt. Därför skapade vänsterns Verdandi en serie Barnböcker. Förlaget förklarade:
”Vi vill tillgodose barns behov av information om aktuella internationella och sociala problem.”
Böckerna användes flitigt på den tidens
dagis. En av dem handlade om en liten kinesisk flicka. Hon berättade för en liten svensk flicka om Röda Armén. Svenska dagisbarn fick läsa:
”Vår Röda Armé hade många fiender, jordherrarna och andra rika, som inte ville dela med sig … Men vi fick en ledare som heter Mao. Han har lärt oss att förstå att alla måste dela lika.
Vi beundrar Mao för det!”
En annan bok visade att det inte är skillnad
på pojkar och flickor. En tredje visar mamma som går till sitt jobb som snickare medan pappa stannar hemma i blommigt förkläde för att passa barnen. (Det var på den tiden då det fortfarande var möjligt att en i familjen kunde vara hemma.)

Och var är vi i dag? Inom kulturen är det naken vit man på naken korsfäst svart man. Helt naturligt.
I medierna är det kvällstidningslöpsedlar som dag efter dag handlar om ”Sex-chock i kväll”,
”I kväll är de otrogna i tv”. Eller, den allra senaste, men säkert inte sista: ”Deltagarna tvingas äta testiklar – spyr.”
Det blir upp och nedvända världen. Avvikarnas hegemoni.
Varje dag tvingas vi sätta i oss en soppa som består av en del vänster, en del vulgohomo, en del mediavåld. Och denna häxbrygd kan ibland göra en vanlig normal människa lätt nedstämd.
Men när det känns så, då bör vi komma ihåg att det trots allt finns saker att glädja sig åt. Det finns en motrörelse mot extremernas tyranni. Det finns andra röster än de som tycks komma från underjorden.
Några exempel. Marie Söderqvist i Expressen (16/2): ”De som predikar avhållsamhet avhånas. Sådana som tycker dagenefterpiller är obehagliga saker som leder till ännu mer oansvarigt sex beskrivs som bigotta. Jag är sådan, bigott och moraliserande, mot aborter och den sexuella frigörelsens alla avarter.”
Elise Claeson om mediernass hausse av singellivet (SvD 16/2): ”Att bilda familj och skaffa barn är fortfarande det stora livsprojektet. Drömmen om den rätta lever.”
Och varför inte: frälsningsarmén i Jönköping, som samlades till bön när Jonas Gardell som en svaveldoftande förstörare stod på en annan scen i samma stad och utslungade svordomar. De troende bad om ljus och sanning, Gardell vrålade ”ni vill ha spermier”. Frälsis bad till Gud, och Gardell tillbad sig själv.
Det är bara att välja.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/det-extrema-blir-normalt_401029.svd