Det senaste året har jag ägnat åt att studera pingströrelsen. Historia och nutid.

Jag har läst akademiska avhandlingar typ ”Den tidiga pingströrelsens spiritualitet” av Ulrik Josefsson, pingstpastor. Biografier typ Knut Ahnlunds bok om Sven Lidman: ”Ett livsdrama”. ”Lewis brev” av Joel Halldorf. Och mycket annat.

Nu senast den fascinerande självbiografin ”Man kallar mig Mr. Pingst” av David du Plessis, sydafrikansk pingstpredikant (nyligen återutgiven på Livets Ords förlag).

du Plessis gick – med egna ord – från att vara pingstvän som ville etablera nya kyrkor över hela världen, till att bli ”en ekumenisk pingstvän som numera strävar efter att förnya de gamla kyrkorna genom att låta dem få del av den helige Andes kraft”(sid 255). Under 1970-talet ledde detta till att pingstbudskapet spreds till både protestanter och katoliker över hela världen.
Allt detta är en fantastisk historia. Fylld av mirakel, strid, helighet, ohelighet, löften, svek, storhet och småttighet, visioner och gnällighet, högmod och lågmod.

Likadant är det om och när man studerar till exempel de högkyrkliga i Sverige, schartauanerna i Bohuslän, herrnhutarna i Skåne, katolikerna i stora Rom och katolikerna i lilla Sverige, baptisterna, missionskyrkan, de olika fraktionerna i Svenska kyrkan. Har jag glömt någon? Ja massor.

Min poäng är att det kristna livet är oändligt rikt. Och att det måste vara dötrist att inte vara kristen.

Som kristen står man oavbrutet mitt uppe i ett gigantiskt drama. Jovisst, vardagen och tristessen kan tränga sig in. Futtigheter och småttigheter tar över. Folk kan starta krig om huruvida söndagens gudstjänst ska börja klockan 10.00 eller 11.00. Men, om man förmår höja blicken över detta myrperspektiv, då ser vi att den kristna världen skimrar, strålar.
Här finns både berättelserna om det svaga och berättelserna om det starka. Inte sällan förvandlas det som var svagt till det som är starkt. Mörker blir ljus. I min bok ”Ansikte mot ansikte” säger gudsmannen Wilfrid Stinissen: ”Gud kan bygga en katedral av grus.”

Och Jesus uttalar, gång på gång, det oändligt stora och det till synes paradoxala i den kristna tron: de minsta ska bli de största. Gud kan förvandla allt. Ett litet senapskorn kan bli ett stort träd. Gud kan förvandla elva missmodiga och svekfulla lärjungar till en världsvid kyrka som växer och växer i en tid då man förkunnar att Gud är död och kraftlös.

Och, till slut, det nästan helt ofattbara: Gud kan förvandla mig. Gud kan göra den girige generös. Gud kan göra alkoholisten nykter. Gud kan göra mannen som köper prostituerade till en god far och make. Gud kan befria storrökaren från slaveriet under cigaretterna – jag har själv varit med om det.
Hänger ni med? Varje liten mild och grå kyrktant brukar ha en historia att berätta. Varje liten undanskuffad församling har något att säga. Allt detta läggs samman med historien om de stora gudsmännen och gudskvinnorna, de stora slagen, de stora drabbningarna, det goda mot det onda, Gud mot djävulen, Jesus mot ondskan, Anden mot ”köttet”.

Strindberg sa: ”Det är synd om människorna”. Det är ett trist, grått budskap, som Östberlin. Kristendomen står för något annat. Gud älskar människan, och det är underbart. Som Skapelsen, som det Himmelska Jerusalem.

Amen.

 

http://www.dagen.se/kronikor/det-m%C3%A5ste-vara-d%C3%B6trist-att-inte-vara-kristen-1.139064