Jag är inte kvinnoprästmotståndare. Tvärtom, jag är generellt för kvinnliga präster. Flera kvinnliga präster har påverkat mig positivt, en kvinnlig präst har nyligen varit av avgörande betydelse i mitt liv.
Ändå umgås jag denna sommar dagligen med präster som är ”emot kvinnliga präster”. Bl a skriver jag en bok tillsammans med en framträdande ”kvinnoprästmotståndare”, Bo Brander i Lund.
Och det kommer mer. Mitt brott är ännu värre, och jag lägger nu i generalbikt fram följande.
Denna vecka deltar jag i Societas Sanctae Birgittae generalkapitel i Vadstena. Många av landets tunga teologer och kvinnoprästmotståndare är här. Ett hav av svarta kaftaner. Doft av helighet.
Nästa vecka deltar jag i ett Oas-möte. Dissidenter i Svenska kyrkan samverkar med pingstkyrkan och katolska kyrkan. Där blir det annorlunda: tonåringar, kortbyxor och jubelsång. Min semester består således av tio dygn fullproppade med bön och lärda teologiska studier. För den ovane låter det naturligtvis inte riktigt klokt.

Men tusentals och åter tusentals människor deltar i sådana möten. Folk med helt vanliga jobb. En del är professorer, framträdande intellektuella, hårdföra journalister, läkare, politiker, folk man ser i tv.
Etablerade medier berättar aldrig – aldrig – om sådana möten. Därför får folket inte veta att de finns. Men de finns. Och de är stora. Oasrörelsen finns över hela världen. Över 500 miljoner människor påstås vara engagerade globalt, också i Sverige växer rörelsen starkt. Men sådant är ointressant för de största tidningarna, ty de är fullt upptagna med Kikki Danielssons sprit och Olindas bröst. Nå, men var kommer det här med kvinnoprästmotståndarna in? För mig är det, nåja, relativt enkelt. Jag ser det så här:
Socialisterna i ledningen för Svenska kyrkan har förvandlat kyrkans officiella budskap till ett räddhågset mummel. Politiskt korrekta präster och biskopar menar att man – som ärkebiskopen Hammar sade – kan kasta delar av Bibeln ”på historiens soptipp”.
Mot detta står fromma präster. De vill predika vad de anser är Guds rena ord. De avvisar inställsamhet för att bli poppis. De låtsas inte att Jesus är som en snäll dagistant, ser inte Bibeln som en tröstnapp.
För detta får de lida. De socialistiska kyrkoledarna sätter dem i karantän. De får inga tjänster. De hänvisas till minsta skrubben intill toaletten.

En del av dessa motarbetade präster är karismatiska ledare och enastående predikanter. Vissa drar söndag efter söndag fullt hus till kyrkan.
Dessutom är en del – om än inte alla – av dessa kvinnoprästmotståndare förbluffande öppna. En av dem, ovan nämnde Bo Brander, skriver till mig:
”Det finns många goda underbara kvinnor i Svenska kyrkan som är eller skall bli präster. Vi ser olika i en fråga. Då tycker jag att vi var för sig kan utöva våra ämbeten i frid, tala väl om varandra, samverka i allt som inte ger samvetsnöd, och hjälpa varandra i omsorg och kärlek.”
Det är underbara ord. Och dessa kvinnoprästmotståndare fascinerar mig. De riskerar något för sin övertygelse. De vill vara kvar i kyrkan, trots att den politiskt röda kyrkoledningen vill fördriva dem. Och när de nu samlas i Vadstena är det en enastående stark upplevelse.

Därför ägnar jag en del av denna sommar åt att lära känna dem. Jag kommer inte att dela deras syn på kvinnliga präster. Men kyrkan skulle bli outhärdligt fattigare om de ljumma och politiskt korrekta lyckas utestänga de fromma och brinnande. Det skulle bli som luft utan syre. Jord utan salt. Gin tonic utan gin.
Det är klart att vi måste börja samarbeta. Som kristna människor.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/dissidenterna-fascinerar_441467.svd