Finns det någon enda liten sak att tillägga efter den senaste veckans megadebatt på temat ”har du någonsin i ditt liv köpt en tjänst svart”?

Jo, kanske. Nämligen ett litet elementärt påpekande: det krävs två för att göra en svart affär: en som köper och en som säljer.

I inlägg efter inlägg har fokus helt riktats på köparen, den som betalar svart. Debattörer har talat om ”högerns brist på skattemoral” och om ”den svartbetalande överklassen” som ”stjäl skattepengar” från stackars utslitna städerskor.

Det kan naturligtvis låta klatschigt för en del. Men förlåt en yngling. Det finns som sagt en annan sida av myntet: för varje ”borgerlig överklassare” som betalar svart, finns det en person som jobbar svart.

Och denne svartjobbare är – om det handlar om att måla ett staket, laga en kran, etc – sannolikt inte en överklassare med högersympatier, utan har troligen helt annan profil, om ni förstår vad jag menar.

I den enklare demagogin den gångna veckan tycks det bara finnas svartköpare, inte svartjobbare. Vad kan det bero på? Kanske att man mäter med olika måttstock? Att man, till exempel inom vänstern och i delar av journalistkåren, har en selektiv moraluppfattning? Att det är politiskt korrekt att angripa den som köper men inte den som säljer?

I demagogernas värld är det omoraliskt och osolidariskt att betala svart för att få kranen lagad och staketet målat – men man ser inte den som lagar och målar som en omoralisk brottsling. Ibland kan man till och med ta dem i försvar. Den mest sliskiga varianten brukar då gå ut på att den hemska och giriga överklassen (som tjänar mer än 25000 kronor i månaden) tvingar de stackars människorna att mot deras vilja arbeta svart.

Ändå är det inte osannolikt att svartjobbaren kostar statskassan mer än svartköparen. Den som köper klippning av gräsmatta och passning av barn svart, betalar nog som regel med pengar som beskattats flera gånger om: inkomstskatt, avgifter, fastighetsskatt, etc. Men svartjobbarens pengar i handen är inte någon gång i närheten av skattesystemet.

Kort sagt: den som betalar svart betalar ofta med skattade pengar, men den som jobbar svart smiter till 100 procent från skatt. Demagogernas moraliserande vrede borde därför i första hand rikta sig mot den armé av svartjobbare som sannolikt vare sig är överklass eller ”höger”.

Men naturligtvis inte. Att se med två ögon passar inte för enkla demagoger. Däremot är dubbelmoral ofta en demagogisk specialitet. I veckan som gick sattes nog nytt rekord i den grenen.

Lågvattenmärket kom när Mona Sahlin – hon av alla människor – inte kunde låta bli att försöka kladda ner Reinfeldt ännu mer. Hon – som genom åren gång på gång brutit mot en lång rad regler – och sökt förståelse och förlåtelse för det, hon av alla människor skickar ut ett pressmeddelande där hon klandrar moderaterna för att ”ta sig friheter att bryta mot reglerna” – och att detta – håll i er nu – ”drar ner anseendet för hela statsförvaltningen”.

Det är som om Gudrun Schyman skulle klandra någon för att vara alkoholist. Inte ens Schyman skulle falla till så låg nivå – men Sahlin gjorde det. Pladask.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/dubbelmoralen-i-demagogernas-varld_580685.svd