Förra lördagen hände det. Jag cyklade till posten för att sända en laddning böcker. I en gatukorsning blev jag påkörd av en bil. Jag kastades, 114 kilo tung, tre meter genom luften. Bilisten smet. Jag störtade med huvudet före mot asfalten, men klarade skallen och nacken för jag landade på väskan.
Men jag krossade benen i vänster arm och vänster handled. Opererades och skickades på fjärde dagen hem. Där väntade småföretagarens vardag. Jag har just öppnat en hemsida där jag säljer böcker och filmer. Det är hårt tryck nu inför julen. Öppna beställningar på nätet, skriva ut dem, sätta dem
i pärm, packa böcker och filmer i kuvert, klistra igen, frankera, bära till posten, med mera.
Det mesta av detta är omöjligt när handen och armen är inklämda i en stålskena och nästan helt orörliga. Alltså behövde jag anlita ytterligare personal. Jag bestämde mig därför för att för första gången i mitt liv vända mig till arbetsförmedlingen.

Jag utarbetade en profil på den önskade medarbetaren, samt ringde till arbetsförmedlingens kundtjänst
i Malmö. Fick det förbluffande svaret ”Du har nummer 33 i kön, väntetid cirka två minuter”. Grubblade över detta, men fick efter två minuter svar av en manlig
tjänsteman.
Jag förklarade mitt ärende, min kravprofil etc. Efter några minuter säger tjänstemannen: ”Du ringer från Malmö?” Jag svarar, en aning förvånad, ja. Han säger: ”Jag sitter i Sollefteå” (eller var det möjligen Skellefteå). Jag får då förklaringen till mysteriet med den korta kötiden. Han säger: ”Så är det hos oss. Alla samtal till kundtjänst kopplas till den som blir ledig först, oavsett ort.”
Han erbjuder sig emellertid att hjälpa mig. Jag frågar: Med vad? Jag bor ju i Malmö och du sitter i Norrland? Han svarar: ”Jag kan skicka lite namn.”

Då ger jag för en sekund upp. Men bestämmer mig för att ändå försöka gå vidare. Ringer ett direktnummer i Malmö. Hamnar hos en kvinnlig tjänsteman, som talar forcerat. Hon upplyser mig inledningsvis, med smått anklagande ton: ”Du kan inte få någon gratis. Vi har inte pengar längre.”
Jag svarar att jag inte vill ha något gratis, men det är som om hon inte hör mig. Hon börjar övertyga mig att tala med någon som handlägger ”garantin”. Jag hänvisar till att jag är nyopererad och full av morfin och ber henne lämna mitt namn och mina nummer till en sådan handläggare. Hon säger: ”Kan jag väl. Men det är inte säkert de ringer.”
Efter att ha väntat ytterligare en dag ringer jag på nytt kundtjänsten. Hamnar denna gång i Arvidsjaur. Känner för ett ögonblick en viss, vad skall vi säga, samhällsirritation.
Men se, där i Arvidsjaur lossnar det. En vänlig dam ger mig rappt ett nummer till en person i Malmö, jag ringer denna person och på ett dygn får hon fram fyra sökande.
Jag själv summerar denna berättelse så här. Å ena sidan framstår arbetsförmedlingen som svart sossefars. Å andra sidan finns det även i detta öststatsliknande system enskilda personer som vill göra ett bra jobb. Å tredje sidan, nästa gång chansar jag inte, då går jag direkt till ett privat bemanningsföretag.

PS. I nästa kolumn om två veckor berättar jag fortsättningen på denna berättelse. Och då blir det så man kan gråta.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/en-svart-fars-pa-arbetsformedlingen_373444.svd