Häromdagen hände följande. Jag stod och väntade vid rött ljus i en gatukorsning. En person i yngre medelåldern – alltså vare sig ”oansvarig ungdom” eller ”senil gammal gubbjävel” – kom med hörlurar i öronen farande på cykel. Utan att se åt höger eller vänster for han ohörande och oseende ut i gatan.

Han körde mot rött ljus. En bilist tvingades tvärbromsa, och räddade därmed cyklistens liv. Men han, bilisten, gav ifrån sig ett litet tut.

Den oseende och ohörande cyklisten – för övrigt på dyr märkescykel – fann då för gott att ge bilisten ett obscent finger. Därutöver fann han det passande att skrika svär- och könsord till bilisten, som just räddat hans liv.

Det är en vardagsbild. Sådant som händer varje dag. Det kan numera betraktas som en del av vår umgängeskultur i det offentliga rummet. Man stiger inte av cykeln och bockar och tackar den som just räddade mitt liv genom att bromsa in. Man tackar genom att ge finger och skrika okvädningar.

Jag ser det varje dag från min balkong, med utsikt över fem gator som löper in mot en rondell. Detta är vardagsmat. Inget som väcker uppseende. I Sverige beter man sig så. Det är numera en del av svensk kultur.

Jag reser rätt mycket i olika delar av världen. Jag kan faktiskt inte erinra mig att jag sett samma beteende någon annan stans. Det finns naturligtvis, kanske. Men jag har inte sett det. Inte i Rom, inte i Dar es Salaam, inte i Köpenhamn på andra sidan sundet. Inte någonstans på de orter där jag regelbundet vistas i det så kallade ”utlandet”, det vill säga landet utanför det pyttelilla Sverige.

Men i Sverige ser jag det så gott som varje dag. Vad beror det på? Varifrån kommer denna aggressivitet, som på olika sätt får utlopp just i den svenska trafiken?

Finns det något särskilt i svensk mentalitet som till exempel visar sig i brutalitet i trafiken? Tanken är ju inte ny, att man kan utläsa ett folks mentala tillstånd genom att betrakta dess beteende i trafiken. Se till exempel den vänsterinriktade men i övrigt geniale italienske filmskaparen Federico Fellinis klassiska mästerverk Roma (1972), där han beskriver den romerska själen med bilder från en romersk bilkö i regn.

Nåväl. Cyklisten stannade nöjd och belåten med sin bedrift vid min sida. Jag upplyste honom då om att han betett sig felaktigt. ”Bilisten räddade livet på dig. Du svarade med att ge honom ett obscent finger.” Han svarade då med att skrika ”din djävla fitta”.

Samma dag fick jag ett mail: ”Jag såg dig idag hur du förklarade för en cyklist som hade räckt fingret åt en bil , att det var fel. Jag vill bara säga att det värmer i hjärtat att se och höra att en medmänniska bryr sig. Jag personligen är ingen som brukar säga ifrån, men då är det bra att veta att någon annan gör det. Stå på dig.”

Den näst sista meningen (”Jag personligen är ingen som brukar säga ifrån, men det är bra att veta att någon annan gör det”) speglar på något sätt en viktig del av nutida svensk mentalitet.

Har vi blivit ett folk som gärna gnäller, men ogärna ”säger ifrån”?

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ett-finger-som-tack-for-livet_4944845.svd