Lars Stjernkvist, det socialdemokratiska så kallade arbetarpartiets partisekreterare, är en av dem som sitter i den politiska Maktens allra högsta topp. Genom att se ut som en golvmopp försöker han dock göra intryck av att vara en, som de brukar säga, ”helt vanlig människa”.
(Till skillnad från hans överordnade, godsägaren Persson, som absolut inte vill bli förväxlad med ”vanliga människor”. Också han kan visserligen låtsas vara en människa av kött och blod. Men numera agerar han ju för det mesta som ett slags andligt väsen, som om han vore Den Helige Ande i politiken.)
Nå. Partisekreterare Stjernkvist nedlät sig häromdagen (16/8) till att skriva en epistel på Brännpunkt i denna tidning. Han angrep där inte helt oväntat moderaternas partiledare (som f ö inte på minsta sätt ser ut som en golvmopp, snarare tvärtom).
Stjernkvist skriver där ett par ord som fängslar mig: ”Om man ska vara ärlig så ” (varpå han berättar hur det enligt hans mening ligger till i den aktuella frågan).
Alltså. Här har vi en av
Sveriges absolut tyngsta politiska makthavare. Och han gör ett nummer av att han nu ”ska vara ärlig”.
Först känner jag obehag. Brukar han inte vara ärlig? Är det en enastående händelse i hans liv att vara ärlig? Brukar han kalkylera med ”om” han ska vara ärlig eller inte? Varför känner han sig annars tvingad att berätta att han nu – kanske för en gångs skull? – tänker vara ärlig?
Men sedan viker obehaget. I stället infinner sig ett slags lustkänsla. Ja, yes, good, fine. Låt oss från och med nu alltid vara ”ärliga” och säga exakt vad vi tycker, tänker och känner.

Det skulle bli en fest. Jag skriver på prov ner en katalog över vad jag – innerst inne, ”ärligt” – tycker om vissa kända personer i Sverige.
Ah, det var (h)ärligt att sätta det på pränt. Men sedan insåg jag genast: det här går inte att trycka. Det hör inte hemma i offentligt samtal. Alltså förpassade jag det till giftskåpet – den fil där jag förvarar otryckbara artiklar.
Är det fegt? Är det att vara ”oärlig”? Är det att vara en mes? Nej, jag
tycker inte det. Varför? Därför att det är viktigt att vi i det offentliga samtalet försöker hålla en viss lite mera polerad ton. Ty annars hamnar vi i ett slags barbari.
För en skribent är det viktigt att ”vara ärlig”. Men ärligheten får inte missbrukas, ty om den missbrukas blir den brutalitet. Man uttalar ord som civiliserade människor inte bör använda. Då blir journalistiken – och politiken – ett vapen i stil med knogjärnet på nazistens hand, som tegelstenen i den maskerade kommunistens hand.

Och just så upplever jag i dag en stor och växande del av den svenska debatten. ”Ärlighet” urartar till att bli missfirmelse, våldtäkt och överfall. Det mest motbjudande exemplet är naturligtvis Linda Skugge i Expressen.
Linda Skugges produktion är en orgie i hat, drängkammarspråk, våldsromantik, enfald, okunnighet och ondsinta personangrepp. Och det häpnadsväckande är: hon blir inte avfärdad som en förryckt fjortis. I stället behandlas hon med långa – och ofta devota – texter på landets kultursidor, hon blir
tongivande.
Förr i tiden var Expressen en ledande kraft i svensk debatt. I dag är Linda Skugge Expressens mest framträdande och uppmärksammade opinionsbildare.
För mig är detta ytterligare ett tecken på att Sverige steg för steg håller på att förfalla.
Allt medan statsministern – ärligt talat – evaporerar till att bli sin egen gudomlighet.
Tack för ordet.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/expressen-var-en-ledande-kraft_159644.svd