Visste ni följande? Den som arbetar en timme per vecka räknas i officiell statistik som ”sysselsatt”. Enligt statistiken ökar sysselsättningen om en person sjukskriver sig och företaget anställer en vikarie. Sysselsättningen ökar om A får betald semester i ett år (friår) och B blir anställd som vikarie för att utföra A:s jobb.
Det här är en statistisk metod som är politisk. På detta sätt kan man dölja att sysselsättningen i landet sjunker. Trots att antalet människor som arbetar är konstant eller sjunker kan man med dessa metoder alltid ”bevisa” att sysselsättningen ökar.
Sedan kombinerar man detta med de mera välkända metoderna att dölja arbetslöshet: nu senast den förödmjukande metoden att förtidspensionera unga människor i tiotusental, trots att de både kan och vill arbeta.
På så sätt uppnår man bilden av Sverige som det perfekta lyckoriket. Godsägare Persson vittnade om det när han läxade upp det allt mer vantrogna fotfolket, förr omnämnt som valboskap, på första maj. I vårt fina
(S)chlaraffenland glimmar gatorna av guld.
Låt oss tala klartext. Inte bara SSU utan också den centrala s-apparaten framstår i dag som ett gäng fingerfärdiga bokföringsmanipulatörer. Varje gång de ledande partikamraterna talar om att vi är nära 4 procent i arbetslöshet och nära 80 procent i sysselsättning vet de ju – jag säger, de vet – att detta är falsk matematik. Faktum är: Hade man i ett företag hanterat bolagets balans- och resultaträkning på samma sätt som landets regim hanterar statistiken, då hade de ansvariga åtalats för bokföringsbrott. Och hade man i ett företag hanterat aktieägarnas kapital så som man i staten hanterar skattebetalarnas pengar, då hade detta slutat bakom galler för svindleri och trolöshet mot huvudman.

Den pigga organisationen Företagarna har observerat detta, och försöker nu göra något åt det. Företagarnas chefekonom Johan Kreicbergs har inlett en serie studier som demaskerar den nuvarande statistiken. Man kommer lätt att tänka på HC Andersens saga om kejsarens nya
kläder.
Men Företagarnas chefekonom nöjer sig icke med att kläda av. Han skapar också i positiv anda nya sätt att räkna.
En studie ställer följande fråga: Hur många av dem i arbetsför ålder är en vanlig dag på jobb? Svaret: Vi är på väg ner mot 50 procent. Vad innebär det? Att nästan hälften av dem som är i arbetsför ålder inte är på jobb. Var är de andra? Svar: någon annanstans.
En annan studie frågar: Hur många timmar arbetar vi i genomsnitt? Det ges en uppsjö intressanta svar. Antalet arbetade timmar per person minskar kraftigt i åldersgruppen 20-24 år. Största nedgången i antalet arbetade timmar är i gruppen 35-54 år. I gruppen 55-64 (de så kallade fyrtiotalisterna) har antalet arbetade timmar ökat. Och – lyssna nu: svenska män i arbetsför ålder arbetar i genomsnitt mindre än 27 timmar i veckan.
27 timmar.
När regimens räknenissar får bestämma över statistiken, då pekar alla kurvor underbart uppåt. När Johan Kreicbergs, som är ekonom hos dissidenterna, får räkna, då säger statistiken: svenskarna
jobbar mindre och mindre, och arbetsmarknaden är sämre än 1993, ett år som betraktas som en katastrofal botten.

Till slut en liten kommentar. På mitt kontor är de flesta anställda medarbetarna i åldern 26 – 31 år. De kommer klockan 8 och går hem klockan 18. Däremellan jobbar de tyst och koncentrerat. De representerar något helt annat än det som framgår av den deprimerande statistiken. Visserligen håller landet troligen på att gå åt h-e. Men det finns trots allt ett hopp.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/falsk-matematik-i-schlaraffenland_421401.svd