Ärkebiskopsvalet
Nästa vecka, den 8 februari, är det dags för första omgången i valet av ny ärkebiskop. Tyvärr har valet blivit nedsjaskat av såpan i familjen Hammar. Därför vill jag här påminna om att det finns präster av en helt annan halt och kaliber som deltar i valet.
Bakgrunden är alltså att KG Hammar avgår i förtid som ärkebiskop. Som ärkebiskop har hans gärning hyllats av några och begråtits av andra. Särskilt mycket har han hyllats av människor som tycker det är ”jättesjysst” att ärkebiskopen sanktionerat att Jesus avbildas på obscena homo- och transbilder i kyrkan. Under hans tid har kyrkan blivit närmast besatt av homosex, vilket dock (som bekant) icke ökat antalet medlemmar i kyrkan.
När KG Hammar nu slutar gör hans syster Anna Karin Hammar stor entré på scenen. Hon är präst och öppet homosexuell. Många anser – rätt eller fel – att hon via sin bror haft ett stort inflytande i kyrkan. Nu vill hon själv ha den högsta makten och efterträda sin bror som ärkebiskop. Och då träder som
bekant den äldre brodern H B Hammar också in på scenen. I en artikel på Brännpunkt (27/1) kungör han att han kandiderar mot sin syster för att efterträda deras gemensamme bror.

HB Hammars artikel är anmärkningsvärd på många sätt. Bland annat därför att den är helt jagcentrerad. Guds vilja efterfrågas icke. I stället är det jag jag jag. Han för öppen valkampanj i egen sak, vilket är helt nytt i kyrkan. Och hans skäl för att ställa upp är delvis av familjär art. Som han skriver: ”Jag upplevde att jag stod i ärkebiskopens skugga.”
Förr höll sig prästerna stilla i bakgrunden inför nya tjänster. De såg upphöjelse till biskop och ärkebiskop som en kallelse. I nutid gäller detta inte familjen Hammar. De har gjort frågan om ärkebiskop till en sjaskig familjesåpa. Som Sydsvenskan så träffande skrev: ”Man kräklas.”
Detta skadar självklart kyrkan ytterligare. Därför känns det befriande att tänka på att det finns präster av helt annan resning som kandiderar. En av dem mötte jag i onsdags, Carl- Erik Sahlberg.

1980-talet tjänstgjorde han som prästutbildare i Tanzania. 1989 kom han till S:ta Clara kyrka mitt i Stockholm. Församlingen var då mer eller mindre död. Sahlberg började bygga från början. Stor del av verksamheten riktades mot utslagna, alkoholister, knarkare och horor i kvarteren runt omkring.

I dag är det full fart i kyrkan. Jag var där i mässa klockan 15.30 i onsdags. Cirka 80 personer samlade på eftermiddagen. Tio olika nationaliteter. Flera med märkbart sliten bakgrund, andra inte. Personliga vittnesbörd. Händerna mot himlen. ”Tack Gud för att du räddade mig från knarket.” En tonårstjej berättar blygt ”jag blev frälst för två dagar sedan”. Lovsång med vajande flaggor i olika färger. Förbön med utsträckta händer, handpåläggning och tungotal, tårar och ljusa skratt. En vacker svart tjej från Ghana förkunnar.
Alltså. Så kan det också vara i Svenska kyrkan. Så kan man också verka som präst. Långt från utspel i media. Men nära kyrkans innersta.

PS. Sahlberg är en av flera lämpliga kandidater.
Ingen av dem driver valkampanj, alla har blivit nominerade.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/familjesapan-skadar-kyrkan_272925.svd