Falukorv med guldkant

Nostalgiker och romantiker hävdar att det ”förr i tiden” fanns en annan, och högre, moral än i dag. Man påstår att det fanns en ”hederlig svensk arbetare” som hade en ”hederlig svensk arbetarmoral”. Socialdemokrater ansågs ha ett slags högre moral än andra, eftersom de var socialdemokrater. Det var ett axiom att svenska politiker var hederliga. Till och med affärsmän ansågs ha en alldeles egen moral, ”affärsmoral”.
Sammantaget gick allt det där ut på att man förr i tiden ”gjorde rätt för sig”. Det var fult att ligga samhället till last, att snylta på andra, att göra konkurs, att sjukskriva sig utan att vara sjuk.
Man antog dessutom att vi alla hade, eller borde ha, en alldeles särskild slags ”skattemoral”. Innebörden var att vi alla glatt skulle betala så mycket som möjligt att våra inkomster i skatt till de hederliga politikerna, för att dessa i sin tur utan tanke på egennytta skulle skapa det bästa samhället för alla, ja rent av ett paradis där alla skulle få allt,
alltid.

Vi byggde en myt om oss själva, vi målade ett idolporträtt av oss själva som vi kallade ”hederlig svensk”, vi sade ”Sverige är unikt”, och vid ett tillfälle skulle vi exportera det svenska skattesystemet till Nicaragua för att skapa ”svensk rättvisa” i den centralamerikanska djungeln.
Det var verkligen en tid av självförgudning och högmod. Och så, plötsligt, började den blanka, fina, släta, välputsade fasaden att krackelera.
Det var en av folkhemmets arkitekter och politiska ideologer, Gunnar Myrdal, som plötsligt svor i kyrkan. Han sade: ”Svenskarna har blivit ett folk av fifflare.”
På den tiden arbetade jag på den socialdemokratiska tidningen Arbetet. Som jag minns det tog man honom inte på allvar. Man skrattade lite generat. Kanske hade den gamle gått och blivit senil, eller bitter.
Men han såg rätt. Något hade hänt. ”Hederlig svensk” höll på att förändras. Och nu vet vi: det var bara början. Då, på den tiden, handlade det om att nalla i syltburken. I dag handlar det om en fullt utvecklad
fiffelkultur på alla plan i samhället.
Vi kan följa det i rubrikerna. Inte en dag utan ett nytt avslöjande. Världens mest sjukskrivna folk. Skandiadirektörerna. Svartjobb i alla samhällsklasser. Statliga bolag mutar varandra. Vissa vänsterpartister och miljöpartister i riksdagen fifflar och tänjer på gränserna. Och DN skriver (18/12): ”Skolor hjälper elever fiffla till sig bättre betyg.”
Hur blev det så? En sak vet vi: den svenska fiffelkulturen har vuxit fram i det socialdemokratiska samhället. Denna anda av girighet, fusk och omoral har utvecklats inom folkhemmets väggar.
Vi har därför anledning att tro att denna utveckling har samband med hur socialdemokraterna har byggt detta samhälle.
Att fiffelmentaliteten hänger samman med världens högsta skattetryck i kombination med världens mest hycklande jämlikhetsretorik.

Fifflet är en säkerhetsventil i ett land där den fattige är dömd till bidragsberoende, där man inte kan bli rik på arbete, där medelklassen knappt får det att gå ihop, där överklassen
inte vågar visa att den har pengar, där politiker tvingas låtsas att de lever ”som vanligt folk”, och där många tycker att falukorv är guldkant på tillvaron.
Dock. Det finns ljuspunkter. De flesta är sannolikt fortfarande skötsamma. Det finns fortfarande folk som går till jobb för att jobba. Ännu är inte alla som Åsa Domeij i miljöpartiet: hon som går till sitt av skattebetalarna betalda jobb i riksdagen när riksdagen inte jobbar.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/fiffelkulturen-i-folkhemmet_128713.svd