Jag fick beskedet om Ingela Agardhs död när jag i tisdags klockan 00.30 checkade in på Grand Scandic Hotel i Örebro och som vanligt genast knappade in nyheterna på text-tv. Det var inte på minsta sätt ”oväntat”. Kom inte ”som en chock”. Jag blev inte gråtmild och frågade mig inte ”varför”. Sådant passar sällan ihop med journalistyrket, och absolut inte med Ingela. Hon var inte sentimental och gråtmild.

På ett sätt kände jag henne mycket väl. Vi var under ett årtionde programledare i samma medium, tv. Det innebär att man håller koll på den andre. Folk i den här branschen beundrar sällan, eller rättare sagt aldrig, en kollega och konkurrent. Men man kan ibland respektera. Jag respekterade Ingela.

Däremot får journalister gärna älska sitt jobb, och det var alldeles tydligt att Ingela älskade att älska det hon gjorde i rutan. Och det var väldigt lätt att älska Ingela för detta. Hon fick i gengäld, med all rätt, en stor dos av ”folkets kärlek”. Något som bara händer några få i varje generation. Många av de mest ”kända” tillhör inte denna grupp. Man är bara känd, inte älskad. Ingela var både känd och älskad.

Långt senare träffades vi. Det var 2007, förra året. Jag hade utvecklats till en aktiv och troende kristen, hon gick samma väg. Vi skrev samtidigt var sin bok om denna väg. Bägge åkte vi i högt tempo land och rike runt för att tala inför publik om denna omvändelse.

Då och då träffades vi på sådana möten. Sista gången var den 24 april på Sankta Katarinastiftelsen i Stockholm. Hon sade att hon var trött. Kanske hade hon ont. Men på scenen var hon formidabel. En performer in i det sista.

Våra samtal kretsade alltid kring vår gemensamma erfarenhet: från tv-världen till den fromma förkunnelsen. Ingen av oss skulle ens drömma om att gå tillbaka. Vi talade om de gåvor vi fått. Om vikten av att förvalta dem rätt. Om upptäckten att det i Sverige finns ett stort kristet liv med fantastiska personligheter, väldiga folkmöten, spännande debatter.

På många sätt kändes det nästan som att ha fått en tvillingsjäl. Vi kunde dela tankar och upplevelser. Jag citerar här ur hennes bok Den största nyheten (Libris, 2008).

”I takt med att min egen andlighet fördjupades blev de traditionella värderingarna på tv allt svårare att hantera.”

”Jag bad, taffligt och osäkert; hur gjorde man egentligen när man bad på riktigt?”

Vi hade till och med
samma favoritbön, kardinal Merry del Vals Litania för en själ som lever av tro.

”Befria mig från begäret att bli uppskattad, från begäret att bli älskad, från begäret att vara eftersökt, från begäret att bli hedrad, från begäret att bli prisad, från begäret att bli omtyckt, från begäret att få bifall, befria mig, o Jesu.”

Hennes tro var handfast, jordnära, realistisk, i bästa mening vardaglig. Det präglar också de sista ord hon skrev i sin bok: ”Härom veckan stod jag på sjukhusets balkong och funderade över hur långt mitt liv skulle bli. Då öppnade sig himlen, nåja, två grå moln skildes åt, och samma ohörbara röst som tidigare sa: ’Du är välkommen när du än kommer.’ Det är vardag och tro.”

Klart man saknar en sådan människa.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/formidabel-pa-scen-in-i-det-sista_1388947.svd