Min förra kolumn hade rubriken ”Röda kyrkan – sektens psykologi tar över” (22/1). Jag påtalade att ledningen för Svenska kyrkan vill ”profilera” kyrkan genom att satsa på kamp mot Israel och kamp för olika homosexuella krav. Samt att ledande företrädare för kyrkan gillande konstaterar att denna ”profilering” kommer att leda till att ännu fler lämnar kyrkan. ”Hellre det. Det viktiga är att ljumheten minskar.”
Efter den kolumnen fick jag flera hundra mejl. Flera av dem som skriver är präster. De uttrycker vånda och plåga inför den kyrkliga ledningens krav att de – som en av dem uttrycker det – ”ska predika mot Israel och för homosexuella äktenskap i stället för att predika om Gud och Jesus.”
Nu frågar man sig: varför protesterar de inte, varför skriver de inte artiklar, varför höjer de inte rösten? Det finns säkert många svar. Ett sannolikt svar är: de vågar inte. De är rädda. Det kan kosta för mycket att säga sin mening mot ledningen och Makten.
Är det överdrifter? Nja, redan i dag råder tankeförbud i
frågan om kvinnliga präster, och absolut stopp i den kyrkliga karriären om man på den punkten har ”fel” åsikt. Och det har redan uttalats att det kan bli ett brott mot prästlöftena att vägra viga homosexuella.
Och tyvärr har till och med Lennart Koskinen, numera tillsatt som biskop, hotfullt uttalat att präster som ej tar emot nattvard av homosexuella präster ”bör överväga om de kan fortsätta i Svenska kyrkan”.
De som tycker så som kyrkan tyckt i alla tider, de ska nu förbjudas. De ska nu offras på den svenska kyrkoledningens politiskt korrekta altare.

Man kan fråga sig. Varifrån kommer detta maktbehov? Varifrån kommer dessa utdrivningstendenser, denna exorcism? Från Gud? Eller?
I politiken talar vi om att socialdemokratin i praktiken byggt en enpartistat där alla måste tänka som partiet för att nå vissa befattningar. Vad händer om den röda kyrkoledningen på liknande sätt försöker bygga en enpartikyrka, där man måste ha vissa åsikter om t ex Israel och s k homoäktenskap?
Vad händer om man tvingar de oliktänkande att inordna sig, att foga sig, att hålla inne med sina åsikter?
Då kommer man naturligtvis att bli av med många av de präster som finns i dag. Man kommer framför allt att bli av med en del fromma präster som t ex tror mer på Gud än på t ex Jonas Gardell.
Och vilka får man behålla? De tysta, de kuvade, de rädda. Samt, naturligtvis, som i enpartistaten, de förslagna, de listiga medlöparna. Samt, naturligtvis några som faktiskt genuint tycker som ledningen.

Hur många är det som helhjärtat stödjer kyrkans nuvarande ledning i dess inriktning på politik och homosex? Ute i församlingarna vet vi. De politiskt korrekta kyrkorna är ofta tomma, men de kyrkor som avviker från det politiskt korrekta är ofta fulla.
Och hur är det bland prästerna? Hur många av dem stödjer den politiskt korrekta ledningens satsning på t ex homosex?
Av propagandan får man ibland intrycket motståndarna är en handfull avvikare. Men verkligheten är sannolikt annorlunda.
Tidningen Dagen har denna vecka i en serie artiklar
publicerat en ambitiös enkät med 308 präster i Svenska kyrkan. Det framgår där att prästerna är delade i två grupper, cirka 50 – 50 för och emot kyrkans nya inriktning.
Alltså. Det finns fortfarande dissidenter. Och de är många. Och således finns det fortfarande visst hopp om att kyrkan inte ska bli en filial till Sveavägen 68.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/fran-gud-till-gardell_392667.svd