Jag skriver detta en kväll i Kigali, huvudstad i Rwanda, Afrika. Tiotusentals ljus strålar i mörkret från kullarna som omger staden. På avstånd hör jag glada röster. För 18 år sedan var detta centrum för helvetet på jorden.

Under 102 dagar våren 1994 slog majoriteten (hutuer) ihjäl 1,17 miljoner ur minoriten (tutsier). Kanske världshistoriens snabbaste folkmord. De slog ihjäl sina offer med spikklubbor, machete, yxor. Dränkte dem i överfulla latriner. Skar upp gravida kvinnor. Ofta var mördare och offer vänner, arbetskamrater. De talade samma språk, hade samma religion. 50 män kunde våldta en gemensam väns hustru till döds.

Allt detta skedde för kort tid sedan. Då kunde man känna stanken av likhögarna ända upp till min nu blomstrande hotellträdgård. Lika tydligt som jag nu hör skratten, kunde man då höra den tunga andhämtningen från män som hackade ihjäl människor.

Jag besöker kyrkor där det fortfarande finns tusentals dödskallar, blodfläckade altardukar, spår av spädbarn vars huvuden krossades mot kyrkans innerväggar. Det hände att präster medverkade i mördandet.

Det känns påtagligt: vi är här nära ett av ondskans och mörkrets centrum på jorden. För att parafrasera Bibeln: här gick Djävulen omkring som ett rytande lejon.

Men det finns nu också en annan sida av saken.

Denna mordiska ondska kan en tid framstå som oövervinnlig. Kommunismen och nazismen under 1900-talet. Pol Pot och Saddam Hussein. Många andra blodiga diktatorer och diktaturer. Men en sak är säker: denna mörka kraft segrar aldrig i det långa loppet. Aldrig.

Inte heller i Rwanda. Slaktarna kämpades ner efter 102 dagar. Många av folkmordets organisatörer dömdes till dödsstraff. Men samtidigt inleddes en målmedveten kamp att skapa försoning mellan det enkla folk som slaktade och det enkla folk som blev slaktat.

Vad de känner i sina hjärtan är inte lätt att veta. Men vi vet att de åter sitter tillsammans ikyrkorna, på arbetsplatserna, på idrottsarenorna. Och deras samhälle håller på att förvandlas från ett gigantiskt slakthus till ett välskött, framgångsrikt samhälle.

Rwanda är fortfarande mycket fattigt. Men ekonomin växer stadigt, man bygger bra vägar där det tidigare bara fanns håliga grusvägar. I städerna är det rent på gatorna. Plastpåsar har totalförbjudits av miljöskäl. Ingen kör moped eller motorcykel utan hjälm. Mobilen och nätet fungerar utmärkt. Man har infört gemensam försäkring för alla barn.

Där det förr låg tusentals lik på trottoarerna blomstrar idag handel. Framstående företagare, ekonomer, jurister från hela världen flyttar idag till Kigali för att delta i uppbyggnadsarbetet. Alla former av korruption bekämpas hårt.

Allt fler talar nu om att detta blodbesudlade lilla land i Afrikas hjärta som ett framtidshopp. Under 102 dygn härskade spikklubban, macheten, massvåldtäkten – men ur det hemska mörkret föddes något som allt mer börjar framstå som ett ljus för Afrika och världen.

En vän från grannlandet Tanzania säger: ”Folkmordet blev en vändpunkt. Nu gör de allt rätt – och fort. Rwanda kan bli föredöme för hela kontinenten.”

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/fran-slakthus-till-framtidshopp_6881729.svd