Enda orsaken till att jag röstar i kyrkovalet är att jag vill stödja dem som vill befria kyrkan från politikerna. Frihalsa, som man sade förr, då slavar hade ett järn om halsen. När slaven blev fri tog man bort järnbandet, han eller hon blev frihalsad. Ordet lever kvar i vårt ord frälst.

Främst vill jag även på detta område bekämpa socialdemokratin, som från Axel Danielsson (1863–1899) till Mona Sahlin på olika sätt påverkat kyrkan negativt.

Axel Danielsson var en av de tongivande ledarna i den unga socialdemokratin. 1887 blev han chefredaktör för den nystartade tidningen Arbetet i Malmö, rörelsens viktigaste organ jämte Social-Demokraten i Stockholm.

Danielsson var konsekvent fientlig till kyrka och religion, ofta rent hatisk. Kristen tro var ”koncentrerad folkdumhet”, treenigheten ”ett vidunder av mänsklig ungdomsfantasi”. När socialdemokratiska partiet grundades vid partikongressen 1889 var redan den yttre formen en provokation mot den tidens kyrka: kongressen inleddes på gudstjänsttid, långfredagen.

Partiet ville vid denna tid ”avskaffa statskyrkan”, men på 1920- och 30-talet svängde ledande socialdemokrater till rakt motsatt hållning. Man skulle göra Svenska kyrkan till ett redskap för det socialdemokratiska partiet. Det skulle därför till och med bli olagligt att lämna kyrkan.

På detta sätt ville blivande ecklesiastikministern Arthur Engberg ”befria Sverige från kristendomen”. Kyrkan skulle användas för att sprida en ”ateistisk allmän religiositet”. Som minister uttalade han 1936 i riksdagen: ”Låt oss till att börja med avskaffa biskoparna och införa en kyrklig överstyrelse med en generaldirektör för det kungliga salighetsverket”.

Det är här socialdemokratin börjar smida det halsjärn som ska förslava kyrkan under politiken. Det är här den långa kampen inleds för att omvandla den kristna kyrkan till en samhällelig serviceinrättning. Och de har dessvärre fått hjälp av en osalig blandning av politiker både från vänster och höger, därtill av en rad samarbetsvilliga präster, biskopar och ärkebiskopar.

Därför har vi idag en kyrka som inte styrs av kristna kyrkoledare utan av B-lagspolitiker som ofta inte ens går i kyrkan, men som via kyrkopolitik på olika nivåer energiskt jobbar på att ”befria kyrkan från kristendomen”, till exempel genom att avskaffa det kristna äktenskapsbegreppet.

Det finns hundratusentals fromma och djupt troende medlemmar i Svenska kyrkan, men som apparat har kyrkan blivit ett lydigt redskap för politiken, i synnerhet den socialdemokratiska politiken.

I detta läge träder Mona Sahlin in på scenen. Hon är inte medlem i Svenska kyrkan och har därför inte rätt att rösta. Trots detta säger hon i en intervju ( Kyrkans tidning 16/7): ”Det är oerhört provocerande att inte rösta i kyrkovalet.”

Och vidare: ”Det är viktigt att göra kyrkovalet till en angelägenhet för hela partiet. Inte bara för de aktivt troende.”

Det är naket maktbegär, nu som förr. Därför röstar jag på någon av de icke-politiska organisationer som vill frihalsa kyrkan från det politiska slaveriet.