För några år sedan skrev jag en artikel i tidningen Budbäraren om utvecklingen i Svenska kyrkan (där jag själv är medlem). Den hade följande rubrik: ”Nästa steg – att förbjuda nattvarden”. Ingressen löd: ”Det är troligen bara en tidsfråga innan vi får se politiska och kyrkliga krav på att slopa och förbjuda nattvarden, till exempel för att den påstås vara ‘kannibalistisk’.”

Jag byggde mitt antagande på en genial iakttagelse av den framstående socialdemokratiske journalisten Anders Isaksson. 1994 beskrev han den fackliga rörelsen så här: ”Alltid mer, aldrig nog.”
Och – det är min tes – på samma sätt förhåller det sig i svenskkyrklig debatt. En del av dem som vill ”förnya” kyrkan och kyrkligheten tycks aldrig få nog. ”Alltid mer, aldrig nog”. Hur mycket man än tar bort av det bibliska budskapet, så finns det ändå alltid mera som ska förpassas till ”historiens sophög”.

Det senaste exemplet är en präst vid namn Ulla Karlsson (prästvigd 2006) som i Kyrkans Tidning (bland annat 20 april 2011) tar avstånd från en rad grundstenar i kristen lära och tro. Hon anför några av de vanligaste påskpsalmerna, till exempel 143: ”Guds rena lamm, oskyldig på korset för oss slaktad … vår synd på dig du tagit och dödens makt nedslagit.” Och hon kommenterar:
Hon ”känner det motbjudande” att ta dessa ord i sin mun. Den gudsbild och människosyn som avbildas är ”förfärlig och grotesk”. Det finns ingen fallen skapelse ”och därför blir hela försoningsläran orimlig”. ”Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt.” Och hon menar att nattvardens utformning i dag är – just det – ”kannibalistisk”.

Så, nu är vi där, som jag förutspådde: även inom prästerskapet finns det individer som inte tvekar att öppet kalla nattvarden ”kannibalistisk”.
Det är legitimt och viktigt att ställa frågor om kristen tro. Att pröva, problematisera. Jag har själv skrivit två böcker på drygt tusen sidor (med Bo Brander respektive Wilfrid Stinissen) som bygger på nyfikna frågor om kristen tro. Och de områden prästen Ulla Karlsson tar upp är utan tvekan viktiga och spännande att diskutera.

Men hon diskuterar inte. Prövar inte. Hon avskaffar – iförd prästkrage – rakt av sådant som kristna trott på och dött för i tvåtusen år. Det ska bli ultraintressant att se hur Svenska kyrkan reagerar på detta. Om det finns någon i ledningen som tycker ”det räcker nu”, att det måste finnas gränser även för vad en ”liberal” präst kan säga och tycka. Ty Svenska kyrkan sätter ju i många fall skarpa gränser. Men sällan eller aldrig mot de ultraliberala ”förändrarna”, alltid mot bevararna, traditionalisterna.
Men fallet Ulla Karlsson ställer nu detta på sin spets. Måste prästen instämma i den kristna trosbekännelsen? Eller är det gammalmodigt och reaktionärt att anse att prästen måste vara kristen?

Vi får se. Saken är anmäld till Domkapitlet. Och svaret angår inte enbart dem som har anknytning till Svenska kyrkan. Svaret angår alla kristna i Sverige.

Till slut ett ord ur Hesekiel (34:2): ”Ve Israels herdar, som bara vallar sig själva!”

 

http://www.dagen.se/kronikor/gammalmodigt-att-pr%C3%A4sten-ska-vara-kristen-1.133473