Att leva nära döden kan vara livsbejakande.

 

Vid denna tid för ett år sedan var jag nyss räddad till livet efter flera strokes. Jag visste då inte vad som väntade under det år som skulle följa, 2013. Men nu vet jag mera. Jag har ytterligare ett års erfarenhet av ett liv-efter-nära-döden.

Under detta år har jag till exempel på allvar börjat inse att varje dag kan vara den sista. Jag kan vara död i morgon.

Detta gäller alla, utan undantag. Jag tror alla vet: det kan drabba alla, när som helst. Men jag tror många blundar. Det kan hända andra, men inte mig själv.

Jag ser till exempel varje dag mammor och pappor som cyklar med sina barn där bak, samtidigt som de har näsan i mobilen för att kolla på nätet – i rusningstrafik. (Men naturligtvis med skyddshjälm, trallala).

För min egen del har medvetenheten om dödens omedelbara närhet blivit mera nära för varje dag. Och det har, till synes paradoxalt, gjort livet lättare att leva.

Jag tror dödens närhet skulle vara outhärdlig om jag inte vore kristen. Men den kristna tron erbjuder nya perspektiv på liv och död. Det vi kallar liv kan i själva verket vara exempelvis andlig död. Det vi kallar död kan vara början på nytt liv.

Tidigare var detta mest tomma ord för mig. Nu har det blivit mera substans. Att leva nära döden kan vara livsbejakande.

Om några dagar kommer broder Wilfrid Stinissen att begravas.

Först trodde de fromma bröderna att det lilla klostret skulle räcka för begravningen. Sedan förstod man att det kanske skulle komma folk. Då bestämde man sig för nunnornas lite större kloster en bit bort. Nu är det klart att begravningen kommer att äga rum torsdagen 19 december kl 14.00 i Lunds väldiga domkyrka med katolske biskopen Anders Arborelius som huvudcelebrant. (Alla är välkomna.)

Broder Wilfrid var en stor och älskad vägvisare. In i det sista skrev och publicerade han böcker som ofta fick livsavgörande betydelse, för många. En av dem har den talande titeln: Jag dör inte, jag träder in i livet (Nyutgåva 2011, Libris).

I januari 2009 började vi regelbundet träffas för samtal och samarbete. Sista gången vi möttes – ansikte mot ansikte – var i en liten söndagsmässa ute i klostret den 10 november. Två veckor innan han dog.

Det var mycket stilla.

Dagen efter, den 11 november, skrev han ett sista mejl. Budskap: cancer i bukspottkörteln. Så följer dessa ord:

Men på ett djupare plan är allting givetvis bra. Mitt liv vilar tryggt i Guds händer. Grundtonen är i alla fall: glädjen över att få höra Herrens röst som säger: Kom snart! Och få svara: Ja, Herre, jag kommer snart! … Käre Göran. Kärleken är större än döden.

In i döden ger han oss hopp om nytt liv.

Och nu kommer, för första gången, mina tårar.

 

http://www.dagen.se/kronikor/g%C3%B6ran-skytte-jag-d%C3%B6r-inte-jag-tr%C3%A4der-in-i-livet-1.103356