Utdrag ur Christian Braws bok Speglingar (2017):

Göran Skytte har gjort en lång resa. Han har varit inne i extremvänstern. Nu är han Svenska Dagbladets mest läste krönikör.  Han har varit en effektiv mediapersonlighet med millioner tittare till sina TV-program. Nu reser han land och rike runt för att tala om – Jesus. Ännu är han inte framme. Men han är på väg. Det är också titeln på hans nya bok – På väg (Libris).

Göran Skytte har en befriande öppenhet. Dessutom skriver han så bra. Hans resa är en risktagning. Det Jesus säger om sig själv är paradoxalt. Det går över våra tankemöjligheter: han är, som Göran Skytte skriver, 100% människa och 100% Gud: ”Om det är falskt får det oerhörda konsekvenser. Men om det är sant får det ännu mer oerhörda konsekvenser.” Göran Skytte är övertygad om att det är sant. Hur blir man det? Han svarar: ”På ett sätt är det mycket enkelt: man öppnar sig för tron.” Om man läser hans förra bok, Omvänd, är det inte fullt så enkelt. Vägen till tron gick genom många kriser, där den fysiskt och intellektuellt vitale Göran Skytte till sist inte klarade av sitt liv. Det var då, när alla möjligheter far uttömda, som han själv öppnade sig för tron. Sedan var det en lång väg, steg för steg, innan han kom dit, där han nu är. På vägen hade han vägledare. I den förra boken är det studentprästen Bo Brander. I den nya är det karmelitmunken Wilfrid Stinnisen.

Göran Skytte beskriver hur man lär känna Jesus genom att börja med Jesus som människa: ”…det är faktiskt perfekt att börja den vandringen vid krubban. Mindre än så här kan det inte bli. Ingenting har hellre blivit större än så här.”  Han har många viktiga saker att säga om vandringen. En av de viktigaste är att inte skjuta upp. Det är som när Jesus kallade apostlarna. De lämnade genast sitt fiskeri och följde honom. Men varför är det så lätt att skjuta upp. Göran Skytte har sett uppskjutandets stora drivkraft: rädslan att bli förändrad. Man skulle också beskriva det som en rädsla att tappa kontrollen, d.v.s. att inte själv vara centrum i sitt liv.

Detta är ett dilemma för en man som Göran Skytte. En offentlig person står nämligen alltid i centrum. Det är hans livsluft att höras och synas. Om han inte hörs och syns är han inte längre en offentlig person. Det gällde för Göran Skytte, när han ledde miljontittarprogram. Det gäller även nu, när han reser runt i missionshus, kyrkor och församlingshem. Han reser för att göra Jesus känd, men han kan inte göra det han gör om han inte själv är känd. För att vara och förbli känd måste han själv höras och synas. Göran Skytte kämpar med detta. Han ser de blandade motiven hos sig själv. Han vill inte själv stå i centrum och samtidigt vill han det. Wilfrid Stinnisen ger lösningen.. Han råder Göran Skytte att inse att det är så här det är – och så överlämna det åt Gud.

På sin resa får Göran Skytte inblick i stora delar av Sverige kristenhet. Han är optimist inför framtiden: ”Nedanför och under det politiskt korrekta kyrkliga etablissemanget händer det idag massor, som inger hopp:” Vad han ser är en samverkan, en spontan gemenskap mellan samfund och församlingar på basplanet av en intensitet, som varit otänkbar för tjugo år sedan.

På väg slutar där många av Göran Skyttes dagar slutar numera: han är ensam på ett hotellrum efter att ha talat för en grupp människor, vilkas existens han inte anade för trettio år sedan. Sömnen vill inte komma. Han läser några rader av Wilfrid Stinnisen: ”…om du behåller målet klart i sikte, förblir ditt hjärta ungt och fräscht.” Göran Skytte skriver: ”Jag begrundar det som skett i mitt liv sedan jag för 19 år sedan återvände till tron på Jesus som min frälsare. Då kommer tårarna. Men denna gång gråter jag av glädje och tacksamhet.”

(2010)

Läs de andra styckena här:

”Samtal om väsentligheter.”

”Med Göran Skytte in i Bibeln.”