Härförleden inbjöds jag till ett samtals med en grupp unga kristna journalister. Kanske är det symptomatiskt att de önskar vara anonyma, ”under-cover”. På en del redaktioner i sekulära medier är det idag troligen mera provocerande att vara troende kristen än att vara till exempel kommunist eller troende muslim.

Temat för dagen var ”Att tjäna Gud eller nyhetschefen? Eller båda två?”. Deltagarna: en grupp unga, med en näst intill gripande ambition att söka och finna en väg för den som vill vara både en seriös kristen och en seriös journalist.
Är det fegt och okristet att inte bekänna sin tro öppet på arbetsplatsen? Hur bevarar man ödmjukheten i ett yrke där man blir ganska kraftigt exponerad? I den journalistiska jakten på sanningen är det lätt att bli obarmhärtig – var kommer förlåtelsen och förståelsen in i journalistiken? Vad kan vi som journalister lära av Bibeln? Hur förhålla sig om publicering skadar en medkristen?

Det är underbart att det finns unga journalister som brottas med sådana frågeställningar. Hur tar vi vår kristendom med oss in på arbetsplatsen? ”Jag vill tjäna Gud även i jobbet – men vill Gud detta även om jag förlorar jobbet?”
Samma typ av frågor ställs också inom andra yrkeskategorier. Jag själv har ibland kommit i kontakt med kristna läkare och sjuksköterskor och deras frågor. Till exempel: måste jag som är emot abort vägra medverka vid aborter även om jag därmed riskerar förlora mitt jobb?

Kristofober anser att allt sådant är av ondo. ”Religionen skall vara en privatsak, inte påverka samhälle och yrkesliv.”
Även om vi antar att kristofobin vill uppnå något gott med att hålla samhället ”rent” från religion, kan denna inställning – om den får politisk makt – lätt leda till totalitära konsekvenser. Man skapar på så sätt ett samhälle där människor håller tyst och fogar sig av rädsla för att annars bli utstötta, missa jobb etc.

Varför är det då så obehagligt om en kristen journalist känner oro för att bli avslöjad som kristen?

Här är mitt svar: ställ den frågan till en homosexuell journalist som var med förr i tiden. Då man riskerade bli mobbad och utstött om man var öppet homosexuell. Den kristne lever idag ofta under liknande omständigheter som den homosexuelle hade förr.
Någon läsare kanske invänder: men medierna vimlar ju nuförtiden av journalister som vittnar om sin kristna tro?

Jo, det är sant. Och det är underbart. Gud använder medierna som en modern predikstol. Men de som berättar om sin tro på detta sätt är genomgående väletablerade och välkända så kallade ”medieprofiler”. För den unge kristne journalist-vikarien som vill ”komma ut” som kristen är det annorlunda, och svårare.
Slutligen. Det finns ganska många kristna även i sekulära medier. I de mest oväntade sammanhang.

I en del fall tycker jag att de gör rätt i att inte ”komma ut”. Och jag varnar ibland nybörjare i tron för frestelsen att i salig entusiasm proklamera sin tro öppet. De gör bättre nytta som Jesu gerillakrigare – eller ännu hellre: som Jesu hemliga frälsningssoldater.

Mer om detta i nästa kolumn. Eller inte.

 

http://www.dagen.se/kronikor/gud-anv%C3%A4nder-medier-som-en-modern-predikstol-1.127596