Det finns särskild ­anledning att tacka Gud för läkare.

 

Åtta månader efter mina tre strokes (jag brukar lite ömsint kalla dem ”strokisar”) publicerade jag nu i januari min bok ”FÖRVANDLINGAR – från död till liv” (Libris), samt inledde en ny serie möten som talare, om än i mera stillsamt tempo än tidigare.

Nu börjar också reaktionerna komma per mejl. Frågor, påståenden, egna berättelser, funderingar. Det märks att trons frågor går på djupet och kan handla om allting: Inte sällan kolossalt stora frågor.

Så till exempel har flera som skrivit till mig med anledning av kapitlet ”Vad vill Gud?”. Varför drabbas jag av stroke? Är Gud inblandad, i så fall hur, varför, vill Gud säga något, vill Gud rentav straffa mig?

Nu ser jag bland mina mejl att det finns människor som verkligen tycks leva i skräck för Gud. En tror att Gud på något sätt kommer att hämnas hennes synder, en annan tror att hans sjukdom är ett Guds straff för det liv han levt.

Mitt svar i boken är: ”Jag tror inte att Gud vill straffa mig, eller hota mig.” En sådan gud skulle vara ett sadistiskt monster, ”en kosmisk Djingis Khan”. Och jag ger samma svar här.

De vägvisare som format min förståelse av kristen tro betonar ständigt Guds kärlek och nåd. Och denna kärlek och nåd är på riktigt, på allvar, inte bara en ”from förhoppning”.

Broder Roger av Taizé har skrivit en liten bokpärla med den talande rubriken ”Gud kan bara älska” (Libris). Rädsla för Gud bygger på ”en missuppfattning”. Tanken att Gud skulle fördöma människor är ”ett av de största hindren för tron”.

Broder Wilfrid Stinissen säger i boken Ansikte mot ansikte (Libris, sid 109): ”När någonting drabbar oss kan vi inte säga att det är Gud som har skickat detta till oss, men jag kan säga att Gud är med mig i detta”.

När vi väl drabbas, då ser Gud ännu en möjlighet att ingripa, att ”bli inblandad”. Lidandet kan få positiva följder för oss, lidandet kan förvandla oss – från död till nytt liv. Gud kan förvandla allt. Gud kan till exempel göra så att jag mitt i en hård kamp mot döden och blodpropparna i hjärnan plötsligt kan se ljus, frid.

En brevskrivare tolkar detta så att jag hör till dem som förespråkar att kristna inte ska gå till läkare. Jag tror i och för sig att det är ytterst sällsynt att kristna tänker så. Men helt säker är jag inte.

För min egen del vill jag klargöra att jag inte delar denna uppfattning. Tvärtom anser jag att det finns särskild anledning att tacka Gud för läkare, läkarvetenskapen samt alla som jobbar inom sjukvården – och jag tror inte det är en slump att väldigt många läkare tycks tro på Gud.

Flera läsare talar om min förbättring som ”helande genom bön och förbön”. Jag avvisar inte detta. Jag tror på helande, bön och förbön. Men jag tror – som jag antytt ovan – att Gud mycket väl låter sig förenas med läkare, vetenskap och övrig vårdpersonal.

Och tillsammans är de ett suveränt team.

Amen.

 

http://www.dagen.se/kronikor/g%C3%B6ran-skytte-gud-och-l%C3%A4kare-ett-suver%C3%A4nt-team-1.100740