Hellre Eden än Winbergs spelhåla

Jag skriver detta i ett nunnekloster i östra delen av italienska Ligurien, kanske ett av de vackraste landskapen i ett av de vackraste länderna på detta underbara jordklot.

Hemma är det regn i Stockholm, storm i Malmö och snö i Dalarna, men här är det 24 grader varmt, mild sol, ett överflöd av färger och dofter: grönska i alla nyanser; blommor i lila, rött, blått, azur, gult; doft av timjan, citron, basilika, apelsin. Från min terrass högt uppe på berget ser jag ut över en liten stad i alla färger, det skimrande havet, de blånande bergen. Dagarna går sin gilla gång. 07.00 väckning, läsning. 08.00 mässa. 09.00 frukost. 10.00 läsning. 12.00 kolla börsen och mailbox på Internet. 12.30 lunch och vila. 14.00 vandring på stigar längs bergssidorna som stupar rakt ner i havet. 18.00 ny koll på börsen och i mailbox. 19.00 aftonbön. 19.30 kvällsmat. 21.00 läsning och sömn.

För varje dag och för varje timme känner jag hur friden lägger sig över hetsen och stressen. Det viktiga vinner över det oviktiga. Här bestämmer jag mig för att från och med nu målmedvetet försöka bli en som helt och odelat njuter av att leva. Detta gäller även när det kommer tråkigheter, dåliga tider, fallande börskurser, sjukdom. I vardagen där hemma kan det vara svårt att känna livsnjutningen och tacksam- heten flöda när snuvan rinner och skorna är dyngsura. För den som kommer från frostknölarnas och rödnäsornas land är det inte svårt att uppleva Ligurien som Edens lustgård, och då gripas av salighet. Men då bör man minnas: De som permanent bor här har sina svårigheter. Också här finns ekonomisk oro, bensinångor, svininfluensa. Och dessutom Berlusconi.

Men – i grunden beror njutningen i att leva inte på huruvida det hänger istappar eller apelsiner utanför fönstret. Konsten att njuta av livet beror i grunden inte på om man befinner sig i trängseln på en snorig tunnelbana i 08 eller ombord på en lyxkryssare i bukten här utanför Santa Margherita och Portofino. Konsten att njuta av livet består i första hand i att fylla det med en djupare mening. Att inte nöja sig med ett trist och tomt inre liv. Att ständigt söka djup och mening. Det kan jag göra både på tunnelbanan till Bagarmossen och i de liguriska bergen.

Men det finns gränser. En gräns går vid Margareta Winbergs spelhålor. På nätet läser jag att Margareta Winberg (S), förr ständigt moraliserande om allt, nu chef för Sveriges statliga spelhålor (som också är översvämmade av prostitution och knark), med pengar från spel och dobbel bjuder sina kompisar i samhällstoppen (”mitt nätverk”) på mat, sprit och spelmarker i en av spelhålorna.

Säkert flott. Men livskvalitet, livsnjutning? Inte som jag ser det. Jag ser det bara som tristess, politisk urspårning, moralisk utarmning. Hellre då ett kloster i Ligurien.

Och så undrar jag förstås om Winbergs make ska vara med på kasinofesten? Jörn Svensson. En gång i tiden en av Sveriges mest rabiata och mest moralistiska kommunister. Kommer han också att jonglera med statens spelmarker?

PS. Igår em meddelades att Winberg backar efter kraftig kritik.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/hellre-eden-an-winbergs-spelhala_3631941.svd