Ett delat Sverige?

Låt oss göra en tankelek. Vi delar Sverige mitt itu på längden, uppifrån och ner. Sedan flyttar alla som röstar nej i Eurovalet till ena sidan, alla som röstar ja flyttar till andra sidan. Fråga: på vilken sida skulle du vilja bo? Opinionsläget just nu tycks ju ge en klar bild. Stockholmarna säger ja till euron. I Göteborgs kommun är det rätt jämt mellan ja och nej. I Stor-Malmö är det rätt jämt. I övriga landet är det nej. Mest nej är det i mellersta och norra Norrland. Där har över hälften av befolkningen beslutat sig för att rösta nej, endast en fjärdedel röstar ja. I klartext. Väldigt många av dem som är positivt inställda till euron kommer från delar av Sverige som präglas av företagsamhet, modernitet, tättbebyggd urbanitet, livskraft, dynamik, utveckling. Väldigt många av dem som är negativa kommer från delar av Sverige som präglas av glesbygd, nedläggelser, arbetslöshet, så kallad sjukdom, bidragsberoende, tillbakagång.

Så, låt oss fullfölja vår tankelek att dela upp Sverige i ett land för jasägare och ett för nejsägare. Då kommer väldigt många i det ena landet att vara positiva till sådant som företagande, internationalism, delaktighet, dynamik. Och väldigt många i det andra landet kommer att präglas av en helt annan mentalitet. Om man säger så. Då får vi ser hur det går. I framtiden. Om det finns någon. Nå. Opinionsbildare på jasidan använder ofta en rad begrepp som i deras värld är centrala honnörsord: förändring, ansvar, delaktighet, djärvhet, modernitet, internationellt samarbete. Och det är rörande att se deras besvikelse när det liksom inte går hem. Men vi är ju i Sverige. I stora delar av detta stora och glest befolkade land bor människor som inte alls darrar av upphetsning inför begrepp som ”djärv vision” och ”nytänkande”. Ty väldigt många människor i Sverige är ju (i dålig mening) konservativa, rädda för förändring. Många är i det närmaste narkotiskt beroende av tanken på vad de kallar trygghet. Dessutom sätter man likhetstecken mellan trygghet, och att ”det ska vara som tidigare”. Och på punkt efter punkt kryper en viss mentalitet fram: ”Ansvar? Nja, vänta och se hur det går för andra Djärvt? Nja, det är lite våghalsigt, vi vet ju inte om Internationellt? Nja, det är bäst hemma. De är så konstiga. De andra Modernt? Nja, vi har det väl bra som vi har det ”

Det är fel att kalla det ”svensk mentalitet”. Man kan säga att detta är typiskt för vissa svenskar, och att många av dessa bor på vissa platser och röstar på vissa partier. Men i Stockholm, Göteborg och Malmö och Kista och forskarbyn Ideon i Lund och på många andra håll är det inte ”typiskt svenskt” att sitta med tummen i mun och se dum ut. Aftonbladets legendariske krönikör Dieter Strand reste runt på landsbygden och överallt hörde han samma visa: anti anti anti. Anti EMU eller anti hela Europa. Till slut brister det för honom, och i några få ironiska och vreda ord säger han allt om denna nejsägar-mentalitet (AB 24/6): ”Vad kan vi, världens främsta land, nedlåta oss till att tillhöra? Röda korset? Eurovisionsschlagertävligen?”

Det finns naturligtvis sofistikerade nejsägare. Men de flirtar med krafter som kan visa sig vara rätt så grovborstade. Om den elegante miljardären och företagsledaren lite kokett vill säga nej, så kan hans nej i praktiken bli ett ja till dem som hellre vill ha bidrag än företag. Jag själv vill inte bo i deras land. Så jag flyttar till andra sidan. Hellre i ett cluster i positiva Kista än i en jordkula i nejsägarnas Jämtland. Hellre företag än bidrag. Om man säger så.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/hellre-foretag-an-bidrag_98494.svd