På sjuttio- och åttiotalet myntade vi journalister ett begrepp för att karakterisera Olof Palme och hans medarbetare: ”dementimaskinen”. Denna osannolika vecka kommer detta begrepp på nytt i tankarna. Inte bara på grund av Wanja Lundby-Wedins slingerbultar, utan också för hela den rödgröna oppositionens show i torsdagens riksdagsdebatt om bonusar. Som gick ut på en enda sak: ”Allt är borgarnas fel.”

På ett sätt kan man förstå deras nästan panikartade uppträdande. Det var de själva som begärt denna debatt – naturligtvis för att nita Alliansen och regeringen för att vara ”Sällskapet Bonusarnas Vänner”. Och så visar det sig att LO:s högsta chef, ja, ni vet… Hon gav begreppet bonus ett ansikte.

Och naturligtvis hade hon ”inte en aaaning”. Och plötsligt hade nästan ingen i hela LO-ledningen en ”aaaning” om någonting och allra minst om vad våran Wanja gjort och inte gjort och i så fall varför.

Det vore som om medierna ertappat Kristdemokraternas Göran Hägglund på porrklubb i Amsterdams Red Light District strax före en riksdagsdebatt om vikten av god moral – och därefter höra Alf Svensson försöka bortförklara det med att ”han hade kanske gått vilse”.

Det var fascinerande att se när de nya Socialdemokraterna släpade fram den gamla dementimaskinen ur källaren – och när deras röd-gröna drabanter ställde upp på led i riksdagsdebatten för att hjälpa dem att förfalska historien.

Inte oväntat gick den gamle kommunisten Lars Ohly längst. ”Det är girighet och roffarmentalitet som spritt sig bland direktörerna. Det samhällsklimat som skapat detta … det har ni (regeringen) drivit fram.”

Allt beror på den regering som styrt landet i två och ett halvt år. Inget beror på dem som dessförinnan styrt landet i evigheter. Det är ett praktexempel på att de röda alltid och i alla lägen hävdar: ”Allt gott är vår förtjänst, allt ont och dåligt beror på högern och de borgerliga.”

Vi har sett det många gånger förut. Varje gång en hög representant för den röda, skära och gröna moralismen ertappas med att göra det som han eller hon offentligt förkastar (som att smita från skatten, köpa och sälja bostadsrätt, utnyttja städavdrag, grogga på skattebetalarnas bekostnad) så beror det egentligen på någon annan. Ni vet vem.

Det finns ord för detta. Hyckleri. Skenhelighet. Dubbelmoral. Eller varför inte: förljugenhet.

Karin Pilsäter från Folkpartiet tog inte ordet lögn i sin mun. Men hon radade upp exempel efter exempel på att de kritiserade bonusavtalen tillkommit under den tid då Göran Persson regerade med stöd av Lars Ohly. (Synd bara att hon två gånger gav prov på ovärdigt och vulgärt språkbruk: ”Om man kastar skit i fläkten får man ducka.”)

Ni kommer ihåg hur det var i början av Alliansens regeringstid: inte en vecka utan att någon ny minister eller Allianshöjdare tvingades avgå. Vad hade de gjort? En drack några glas vin och pussade en reporter.

Någon eller några hade inte betalt sin tv-licens. Någon hade en tid anlitat svart hemhjälp. Det var pikant, men småsaker, som man redan nästan glömt.

Nu är det Mona Sahlins kamratkrets som gång på gång råkar illa ut. Och hundra miljoner är inga småsaker. Man lär komma ihåg det.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/hon-gav-begreppet-bonusar-ett-ansikte_2663717.svd