Skola utan lärare. Sjukvård utan läkare. Äldrevård utan vårdpersonal.
Vi ser med egna ögon hur det så kallade välfärdssamhället vittrar sönder. Vi ser hur det man kallade ”det starka samhället” på punkt efter punkt förfaller.
Konstigt nog vänjer man sig. Precis som man kan vänja sig vid successivt stegrad smärta. Till slut blir smärtan – eller om man så vill: söndervittringen, förfallet – nästan som ett naturligt tillstånd.
Man vänjer sig vid att det värker allt mer i axlarna, till slut har man glömt hur det var när det inte värkte. Man vänjer sig vid att stora delar av samhället inte fungerar, till slut har man glömt hur det är när ett samhälle fungerar väl.
Men det är klart: någonstans finns det en smärtgräns.
Denna smärtgräns är naturligtvis olika för olika människor. Men ofta når man den p g a närkontakt med verkligheten.
Man har haft inbrott och upptäcker att polisen aldrig kommer. Placerar sitt barn på dagis och upptäcker att det luktar mögel. Bryter benet och tvingas ligga en hel natt i korridor
på akuten.

För min egen del nådde jag denna smärtgräns när min gamle far behövde vård, då 86 år gammal. Han levde hela sitt liv som en genomhederlig person, betalde plikttroget sin skatt, arbetade hårt och låg aldrig samhället till last.
Men den dag han inte längre kunde klara sig själv – då placerades han i ett kalt kyffe högst upp i ett tomt och nedlagt sjukhus med gamla, dementa, friska, senila och sjuka i en enda röra samlade i en lång smal korridor. Det fanns knarkare i bottenvåningen och det luktade piss i hissen.
Då kom tårarna. Och ursinnet. Och den totala övertygelsen: det går inte att ”lita på samhället”, man måste själv ta ansvaret.
Nu kommer en rapport från Socialstyrelsen med följande budskap: ”Äldreomsorgen kollapsar om anhöriga slutar vårda.” SvD (24/2) refererar innehållet sålunda: ”Hela välfärdssamhället skulle rämna om anhöriga slutar att vårda sina gamla.”

Det är ytterligare ett tecken. Systemet fungerar inte, och folk vet det. Denna insikt hindrar dem ännu inte från att i val
efter val rösta på just dem som kör systemet i botten. Men när man själv drabbas av deras politik, då ser man bristerna med egna ögon – och då tar man, i vart fall en del – sitt eget ansvar.
Vissa sätter sina barn i friskolor som fungerar, när kommunens skolor är som slagfält. Man investerar i privata pensionsförsäkringar, sjukvårdsförsäkringar, arbetslöshetsförsäkringar – eftersom man inte längre tror på de officiella utfästelserna. Och under det senaste decenniet har anhöriga tagit över allt mer och svarar i dag för 70 procent av all omsorg om de gamla.
På område efter område tar människor i dag över det ansvar för sina liv som vi haft i alla tider – ända fram till den parentes i historien då socialdemokrater och övrig vänster försökte inbilla oss att stora starka staten och övriga myndigheter skulle sköta allt åt oss.
Detta är en dålig utveckling för dem som under denna tid berövats sin naturliga förmåga att stå på egna ben. Men det är en bra utveckling för samhället som helhet – ty med tiden kommer
allt fler att ta tummen ur mun och lita mera på sig själva och mindre på politikerna och myndigheterna.

Nu har man skapat ett klassamhälle där människor åter igen tvingas stå med mössan i hand inför överheten. Med kommunister som Ohly som samarbetspartner till regeringen kommer detta klassamhälle att bli ännu värre.
Men, som sagt, någonstans finns det en smärtgräns. Även i Sverige. Och den kanske kommer när vi 40-talister om några år ska ha pension, vård och omsorg. Vi får se. Om ingen dessförinnan har återinfört ättestupan.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/i-vantan-pa-attestupan_134715.svd