Tidskriften Axess bjuder in till ”ett samtal om religion”. Panelen består av tre namnkunniga kristna intellektuella: Aftonbladets politiska chefredaktör, nyblivna prästen Helle Klein; Mats Svegfors, tidigare chef- redaktör i Svenska Dagbladet, nu landshövding; professor Walter Jeanrond, nybliven professor i divinity vid Glasgow universitet.

Utgångspunkten är en lite nymornad upptäckt att kristendomen inte är död. ”För några decennier sedan framstod frågan om tro och vetande som slutdiskuterad. Men en längtan efter djup, allvar… har gjort att religionerna fått förnyad aktualitet.”

Det är ett tidens tecken i det som kallas ”världens mest sekulariserade land”. Vilket i och för sig inte är en helt korrekt beskrivning. Mera sant är att socialdemokratin i generationer gjort allt för att nedmontera kyrkan och ersätta kristen tro med devot tro på politikens och partiets förmåga att skänka folket goda gåvor från ovan. (En strävan som för övrigt är vetenskapligt belagd.)

Det är ett tidens tecken också eftersom man i svensk debatt – både av enkelt snitt och av mera sofistikerad karaktär – inte sällan tycks utgå från att kristna helt enkelt är korkade. Typ: kristen tro kan jämföras med tro på ”tomtar, troll, vättar”.

Det är lite svårt att få sådant att gå ihop med verkligheten. Mycket kan man säga om folk som Klein, Svegfors och Jeanrond, men de är inte en samling lallande dumhuvuden.

Den som vill idiotförklara kristna måste dessutom stolleförklara till exempel Desmond Tutu, Tony Blair och Martin Luther King. Samt en rad framträdande svenska journalister, företagsledare, professorer i olika ämnen. (Samt naturligtvis tusen och åter tusen ”helt vanliga” troende busschaufförer, pensionärer, kyrktanter, studenter, jurister, läkare etc.)

Ända sedan början av 90-talet kan man iaktta två parallella rörelser: å ena sidan en ständigt malande avkristning, å andra sidan (för att citera Elisabeth Sandlund, tidigare ekonomijournalist på SvD, numera chefredaktör för kristna tidningen Dagen) en påtaglig ”påkristning”.

Denna påkristning har satt spår även i medierna. Och denna utveckling kommer att fortsätta. Varför det? Bland annat just därför att allt fler intellektuella blir, eller ”kommer ut” som kristna. Och dessa kommer tveklöst att diskutera sin tro offentligt, på debatt- sidor, i debattprogram.

Vissa kristna jublar inför det perspektivet. Andra bävar. Varför det? Därför att kristna intellektuella ofta inleder strid med varandra.

Så har det alltid varit. Och nutida kristna är inte annorlunda. Vissa älskar Bibeln som Guds ord, andra är besvärade och skulle helst vilja ta bort stora stycken. Vissa älskar Jesus som Guds son, andra tycker att Jesus är en besvärlig typ som man måste censurera och ”omtolka”. Vissa vill bedriva kristen mission, andra vill ta bort mission om kristendomen. Vi ser olika på så kallat samkönade äktenskap, nattvardsvin eller lingondricka, stort som smått.

Och risken är naturligtvis att man förmedlar bilden av att tro på Gud är ett slags åsiktspaket. Som man ”köper” eller inte. Vilket alltså är fel. Eller som författarinnan Anita Goldman uttrycker det i boken ”Guds älskarinnor”: ”Man tror inte på Gud. Man erfar Gud.”

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/inga-lallande-fanar-som-talar-kristendom_832719.svd