För 20 år sedan var frågor om kristen tro, kyrka och livsuppfattning ett omöjligt ämne i medierna. Religion, och i synnerhet kristendom, betraktades som ett passerat stadium, religiösa människor betraktades som stollar, frågan om Gud var löjlig och ovidkommande.
I början av 1990-talet började detta förändras, och nu är situationen helt annorlunda. Häromdagen handlade hela kultursidan i Expressen om religiösa tvistefrågor. I veckan som gått har var och varannan politisk skribent ägnat sina spalter åt kristendomens roll i Amerika. I vår tids medier handlar väldigt mycket om Gud och kyrka.
För oss som varit med om och sett denna utveckling är det en häpnadsväckande upplevelse. Jag själv har skrivit dussintals artiklar och hållit tjogtals anföranden i ämnet, och jag hisnar fortfarande. Det är samma slags känsla som inför Murens fall: det till synes omöjliga är möjligt.
Men alla gläder sig naturligtvis inte. Tvärtom. Det är intressant att se att denna utveckling omedelbart utlöser ett slags antireligiös, och
framför allt antikristen, backlash.
Denna reaktion är inte på minsta sätt folklig. Det är inte så att massorna sluter upp utanför tidningshusen och skanderar ” Död åt Gud”. Det är inte så att skaror av uppretade gudsförnekare bränner dockor som föreställer förhatliga kristna redaktörer.
Så är det inte. Backlashreaktionen kommer i stället från en grupp andra redaktörer och politiska kommentatorer, ibland med klar bakgrund i femtiotalets akademiska och antiklerikala liberalism, ibland bara anstrukna av modern ytlighet och okunnighet.

De senaste utbrotten har orsakats av att det amerikanska folket behagade rösta på George W Bush, trots varningar från en del svenska tänkare. Och i dessa betraktelser spelar det stor roll att Bush är kristen.
Anna Dahlberg på Expressens ledarsida betraktar den amerikanska valutgången som ”vårt livs kanske värsta politiska baksmälla”. Sedan funderar hon på om valresultatet beror på att ”det dumma bonnläpps- och tungomålstalande Amerika har tagit över”.
Tänk efter. Skulle
någon med anspråk på att vara någorlunda seriös uttrycka sig på liknande sätt om något annat folk, någon annan religion? Naturligtvis inte.
Den av mig mycket uppskattade Per T Ohlsson i Sydsvenskan är ofta klok. Men han är en närmast fanatisk motståndare till religion. År efter år skriver han med egendomlig frenesi inlägg som varnar andra för att falla i svartrockarnas garn.
Tidigare har han varit en av de mest proamerikanska i den svenska debatten. Efter valet av Bush låter han meddela att han numera känner sig som ”främling i Amerika”. Amerikanerna har inte motsvarat redaktörens förväntningar: ” de har just valt om en pånyttfödd president som har Jesus som favoritfilosof”.

Nå. Jesus är den mest kände personen i världshistorien. Ingen annan har haft ens tillnärmelsevis samma betydelse i det mänskliga tänkandets utveckling. Efter 2 000 år studerar fortfarande miljontals och miljontals människor Jesu ord i Bibeln varje dag. Mot den bakgrunden förefaller det en aning intellektuellt provinsiellt att håna
någon för att ha Jesus som ”favoritfilosof”.
Jag själv tycker att det är en utomordentlig utveckling om vi får en ny och stor diskussion om Gud och religionens ställning.
Ett problem är att många av dem som i medierna framträder som antireligiösa helt enkelt inte är intressanta att diskutera med, eftersom de ofta uppenbart saknar grundläggande kunskap.
Det är som att diskutera Juventus med någon som tycker att fotboll är tio svettiga karlar som springer omkring och sparkar på en boll.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/intellektuell-provinsialism_175652.svd