Jag har två väninnor i bra yrken som veckorna före jul plötsligt ställdes utan jobb. Det är ett av många tecken på att lågkonjunkturen nu börjar krypa inpå också medelklassen, Sveriges ryggrad.

Denna svenska medelklass har tydlig profil. Man arbetar oftast som anställd, sällan som företagare. Man är van vid den kolossala trygghet som i normala fall bäddar in anställda människor i bomull. Man är okunnig om villkoren för dem som driver företag – att det inte finns någon som helst trygghet.

Därför drabbas de hårt när tiderna inte längre är ”normala” och när jobben plötsligt försvinner. De har till exempel ingen rutin på att sälja sig själva och har aldrig varit med om att få sänkt lön och längre arbetstid.

Därtill är själva hörnstenen i deras bygge svag: de har inte skaffat sig en solid ekonomisk buffert, ett sparkapital. Det beror i grunden på skattereglerna men också på det som brukar kallas svensk mentalitet. Svensken har vant sig vid att lita på arbetsgivaren, staten, myndigheterna, facket, andra. Man uppfattar tryggheten som evig. I den mån man sparar är det för att konsumera. Man sparar till en resa till Thailand, inte för framtiden.

Så var det också för mina två väninnor när krisen slog till och jobben försvann.

Nå, vad kan jag som företagare göra för dessa vänner – i bägge fallen ensamstående kvinnor?

Första instinkten är att anställa dem i min lilla firma. Jag behöver till exempel en sekreterare på heltid. Men nej. Inte i dessa tider. Det blir för dyrt. Lön + arbetsgivaravgifter + kontorsplats + ny dator + allt annat. Måste jag bygga damtoalett? Och vad händer för övrigt om de blir med barn?

Andra instinkten: jag frågar mina vänner som är företagare – några i stora koncerner – om de skulle kunna, du vet, jo hon är jätteduktig. Nehej, jo jag vet, det är svårt för alla, men tack i alla fall.

Nämner detta på en liten bjudning med bekanta av blandad politisk färg. Plötsligt blir det egendomligt tyst vid bordet. Så kommer det: ”Menar du att du försökte mygla in henne?” Vad då mygla? ”Ja, gå före i kön alltså.” Vad då kö? ”Gå före alla de andra.” Jamen jag försöker ju bara hjälpa henne? ”Trodde jag aldrig om dig.” Vaddå? ”Att du skulle vara så j-a orättvis.”

Det är det egendomliga svenska rättvisebegreppet i ett nötskal. Det är orättvist att det inte är lika dåligt för alla. Det är orättvist att vissa känner människor som inte alla känner. Det är orättvist om någon kan hjälpa en men inte alla.

Så, vad hände med mina två väninnor?

Den ena ägnar all tid åt att söka jobb. Använder alla vägar hon har, inklusive mig. Räds icke dem som kraxar om orättvisa. Skickar mejl till alla mina kontakter: ”Ogift, ej barn, lättrörlig. Har arbetat i chefsställning med personalrekrytering, löneutbetalningar, utvecklingssamtal, leverantörskontakter, marknadsföring. Intresserad av allt. Hatar att vara arbetslös.”

Den andra sade upp sin lägenhet, sålde bilen, köpte en enkel biljett till Dar es Salaam i Tanzania, sade adjö till sin församling, avser att arbeta med sjuka och fattiga mot att hon får mat, husrum och lite fickpengar.

Det är fint att det finns sådana människor. Också i Sverige.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/krisen-narmar-sig-medelklassen_2273031.svd