Varför nöjer de sig med en notis när det i själva verket är en kanon­story?

Jag har varit en grävande och undersökande reporter hela mitt yrkesverksamma liv. För mig har den grävande och undersökande journalistiken alltid varit en av den goda journalistikens grundpelare. Jag har själv haft förmånen att bedriva denna typ av journalistik – i olika former – i Arbetet, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Sveriges television och på ­andra håll.

Därför var det en besynnerlig upplevelse när jag år 2011 började medarbeta i Dagen och mera på nära håll började följa olika kristna medier. Nästan som att komma till en helt annan journalistisk värld.

I den sekulära mediala världen var journalistiken för det mesta beredd att gräva upp det som luktade illa, där girighet, dubbelmoral, skenhelighet, ”säga ett och göra annat” var självklara måltavlor. Där personliga konflikter bland styrande i olika sammanhang skulle avslöjas.

Man skulle skicka ut de bästa reportrarna­, de bästa fotograferna, för att få fram så mycket som möjligt. Bjuda in olika parter att debattera, samla in fakta, publicera.

När jag blev närmare bekant med kristna medier förstod jag rätt snart att här gäller andra regler, ­andra värderingar. Om det i något kristet sammanhang uppstår något som pekar på skandal i kristenheten, då är detta inte sådant som självklart triggar kristna journalister och medier.

I början kände jag mig lite obekväm i min nya arbetsmiljö. Varför skriver de inte om det eller det? Varför nöjer de sig med en notis när det i själva verket är en kanonstory över fyra sidor, minst.

Jag medger: så kan jag ibland fortfarande känna. Inte minst de senaste åren har det varit fullt med stora stories, som enbart fått marginell uppmärksamhet i kristna medier. (Och ingen eller nästan ingen uppmärksamhet i vanliga sekulära medier – men det beror ju på att de inte begriper den kristna världen.)

Men, nu när det gått några år, kan jag känna mer förståelse – och respekt – för kristna mediers sätt att fungera. Det jag tidigare uppfattade som ”locket på” kan jag i dag uppfatta på ett helt annat sätt:

Kristna medier är inte grova, tölpaktiga, sensationshungriga, blodtörstiga. Kristna medier ser ofta en mänsklig aspekt, de frossar inte i snaskiga detaljer, de förödmjukar inte, pekar inte finger, hångrinar inte.

På ett sätt skapar de därmed ett kristet ideal i medievärlden. Där man till exempel hanterar makar och barn med varlighet och respekt.

Det finns dock risker. .”Här avhåller vi oss att rapportera mer än nödvändigt” – det kan låta hedervärt, kristeligt. Men det kan också låta som: ”Här lägger vi locket på.”

En annan risk är att vi som kristna får för oss att det i svensk medievärld är vi och ingen annan som har monopol på de goda värdena, omsorg, varsamhet, att inte döma.

Så är det inte.

http://www.dagen.se/kronikor/kristet-medie-ideal-har-risker-1.376962