Åt rätt håll

För den händelse den rödgröna röran skulle vinna valet ytterligare en gång, hade jag förberett en kolumn med arbetsnamnet ”Ut ur Sverige – i tid”. För ytterligare fyra år med Hans Karlsson och Nuder och Ohly och i värsta fall även med Persson, det var ett förfärligt perspektiv.
Ytterligare fyra år med allt mindre syre och allt mera tvångströja, ytterligare 1 460 dagar med verklighetsförvanskning och uppblåst skrytsamhet, någonstans där gick gränsen. Till slut kändes det helt enkelt … jag söker ordet … ovärdigt att vara undersåte till dem som styrde.
Hellre emigrera till ett annat land än att kvävas ihjäl i en trång sosselåda.
Så tänkte jag, och så planerade jag. Men sedan kom då valnatten. Ni minns? I ett enda huj svepte valmanskåren bort den grå och deprimerande känslan av tristess, stillastående, ovilja, motvilja. Man riktigt kände hur nationen drog en suck av lättnad. Natten fylldes av starka känslor. Jag tror att många skulle medge att de kände ett slags tacksamhet.
Och morgonen därpå, dag ett:
en stark känsla av iver, förväntan, upprymdhet, ja till och med hunger: nu!
Och då plötsligt var det inte längre aktuellt att skriva kolumnen ”Ut ur Sverige”. Snarare tvärtom. Plötsligt hade man fått ett skäl att stanna kvar. För att vara med om förändringen. Vara en del i omläggningen. Ni vet: ”Från mörkret stiga vi mot ljuset.”

Och den känslan hänger faktiskt kvar. Trots att Alliansen fått starta i lite motvind. Ingen hade ju väntat sig något annat. Men fyra år är en lång tid.
Naturligtvis kommer strulet nu i början att hänga kvar, eller klibba fast, i medvetandet. Ungefär som Nuders ”köttberg” och Orbacks ”häst”, för att inte tala om Perssons alla fasoner. Men det blir inte längre politisk dynamit, bara smågrus i skorna.
Man får inte vara en ömfoting om man skall leda landet, för det är ju ibland som att gå på glödande kol, och det som skapat rubriker den senaste tiden är bara små tomtebloss jämfört med de eldstormar som kan komma.
Och, som sagt: den underliggande känslan av lättnad, förväntan,
iver, den finns kvar. Som liten enmansföretagare är jag kolossalt nyfiken på vad Maud Olofsson kommer att göra – inte rädd, som man var på den gamla tiden. Som morfar till tre barnbarn törstar jag efter en ny politik för skolan. Som ensamstående med hårt arbete och många resor är jag intensivt nyfiken på vad de kommer att göra åt tjänstesektorn – så att det blir slut på det samhälle där folk tvingas arbeta svart, där människor blir utbrända av att ständigt vara splittrade, där jag får möjlighet att anställa personal att sköta sådant som jag själv inte hinner med.

På område efter område finns det möjlighet att helt enkelt skapa ett bättre samhälle. Inte genom ett revolutionärt systemskifte, utan snarare med en stor mängd små steg. Förr talade vi om ”de små stegens tyranni”, hur (s) steg för steg byggde ett allt mer politiserat och ”sossigt” samhälle. Nu kan det i stället bli de många små stegens väg mot mer frihet och mera välstånd, inte för några, utan för alla. Så. Länge leve det nya. Och måtte Gud
beskydda oss från fler skandaler. Amen.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/lange-leve-det-nya-sverige_361112.svd