År 2000 kontaktades jag av Mats Johansson, då politisk chefredaktör i Svenska Dagbladet. Han erbjöd mig att bli kolumnist på ledarsidan. År 2000 präglades av oskuldsfull optimism inför det nya årtusendet. Men det kom ett snabbt och delvis brutalt uppvaknande.

Islamisternas attack mot demokratin den 11 september. Svenska ”sköldar” för att skydda Sadam Hussein. Vi missbrukade välfärden och blev världens mest sjukskrivna folk. Statsminister Göran Persson utövade ledarskap genom att dansa med en kossa. Kyrkan tunnade ut sitt budskap mer och mer. Folkhemmet var i förfall, och Sverige blev allt mera delat.

Mats Johansson avgick och PJ Anders Linder tillträdde i januari 2004. Jag fick förnyat förtroende som kolumnist. Min första kolumn sedan PJ blivit chef handlade om döden: ”Min far dog – tankar om liv och död vid gravens rand” (31/1 2004). I den resonerade jag om ett liv efter detta. ”Vi är rädda för döden eftersom vi uppfattar döden som ett slut.” Men för den som inte tror att den fysiska döden är det definitiva slutet, har den en annan innebörd.

PJ illustrerade texten med noterna till två takter ur Bachs ljusa Wachet auf, ruft uns die Stimme. En signal om ledarsidans inriktning: kultur, kunskap, bredd och djup.

Sedan blev det ytterligare drygt åtta år med PJ. Gladlynta, inspirerande samtal inför nästa kolumn. Jag förbluffades ständigt över hans förmåga att hitta nya unga skribenter med hög profil och klass, både män och kvinnor.

Det här var en tid då socialdemokratin hängde mot repen, utmattad, groggy, utan både anfall och försvar. 2006 var det knockout. Ny mästare; Fredrik Reinfeldt med Alliansen som sekonder.

Socialdemokratin har sedan dess förändrats. Under maktens tid var de outhärdligt självgoda. I opposition har de förvandlats till ett lika outhärdligt gnälligt parti som präglas av oginhet, felfinnande, visionslöshet. Och Alliansen? Inte på topp i dag. Men jag tror de vinner en tredje gång om ett år.

Nu avslutar jag denna del av mitt liv. Efter 13 år är detta min sista text som regelbundet återkommande skribent på ledarsidan i Svenska Dagbladet.

En sak ångrar jag. I denna spalt har jag inte tillräckligt uppmärksammat den antisemitism som vuxit fram i Malmö, min hemstad. Vid krigsslutet var Malmö en stad som med öppna armar tog emot judar från nazisternas koncentrationsläger. Idag flyr judar bort från Malmö – bort från utbredd militant antijudisk islamism, och bort från stadens under många år ledande socialdemokrat, Ilmar Reepalu.

Reepalu satsade på att röstmaximera i stadens stora muslimska bostadsområden. Reepalus röst-fiske och uttalanden har medfört att många i dag sätter likhetstecken mellan Malmö och antisemitism. Jag har skrivit för lite om detta på denna plats.

Det har varit underbart att skriva i SvD. Men nu ser jag fram emot nya projekt, böcker, filmer, föredrag och möten. Särskilt ser jag fram emot att engagera mig i ett nytt projekt i Tanzania.

Livet är en rik gåva, och det tar aldrig slut. Amen.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/livet-ar-rikt-och-tar-aldrig-slut_8380046.svd