För den som inte vet: Carl-Johan Vallgren är namnet på en författare som slog igenom för några år sedan med en bok som heter Den vidunderliga kärlekens historia , och som nu utkommit med en ny bok,Kunzelmann & Kunzelmann (båda på Albert Bonniers Förlag).

Den recenserades häromdagen (27/1) i radions kulturprogram Nya Vågen, SR P1, av två kvinnliga ”kulturkritiker” vid namn Ulrika Milles och Louise Epstein. Den första låter som så många andra i facket fisförnäm, den andra har i varje fall förtjänsten att hon uttrycker sig kul.

Hur som helst. Bägge två sågar boken, och det är för min del helt okej, jag bryr mig inte. Men så plötsligt bränner det till.

De diskuterar bokens slut. Och lyssna nu.

Milles: ”En ung man som döper sin dotter i kyrkan och allting är försoning och harmoni… Det är jättereaktionärt. Obegripligt.”

Hm. Försoning + harmoni + barndop i kyrkan. Jag tycker det låter bra, för att inte säga underbart. Jag tror en väldigt stor del av det svenska folket tycker likadant. Men nu får vi titta in i den så kallade kulturelitens värld. Och då blir det inte bara reaktionärt utan dessutom ”jättereaktionärt”.

Och det är inte slut än. För nu kommer samtalet in på hur den här unge mannens kvinna är, barnets moder, hans hustru.

Milles: ”Slutvinjettens drömbild av den rena kvinnan…

Epstein avbryter: ”Hon vill inte göra ’det’ första kvällen, hon vill vänta (fniss)”.

Milles citerar boken: ”Hon är återhållsam på en harmonisk människas vis, rädd om sin kropp och sina känslor.”

Sedan kommenterar hon: ”Då är vi ju tillbaka i Tredje Riket.”

Och Epstein instämmer: ”Jag håller med dig. Det är helt reaktionärt. Fullkomligt.”

Man storknar. Barndop är ”jättereaktionärt”, återhållsamhet är ”helt reaktionärt” och påminner om det nazistiska Hitler-Tyskland. Och programledaren låter det, med respektfullt böjt huvud inför lärdomsgiganterna, passera utan minsta lilla frågetecken.

Man skulle kunna avfärda det med att det bara är mondänt kulturpladder och därför oviktigt. Men så enkelt är det inte, för det säger något om det intellektuella klimatet. Det är inte enbart den mera grovkorniga delen av bloggvärlden som förgrovar debatten, det sker också i vissa delar av finmedierna.

Jämförelsen med Tredje Riket är naturligtvis i en klass för sig, okunnig, obetänksam, dum. Men inte bara det. Hela atmosfären känns instängd och unken.

Att vara intellektuell är bland annat att vara nyfiken, öppen, intresserad. Till exempel inför det faktum att en ung svensk författare skriver så som Vallgren gör om barndop – som ju inte är ett helt vanligt ämne i den svenska manliga litteratur.

Eller att han låter kvinnan i berättelsen vara återhållsam med sex före äktenskapet, vilket ju är väldigt intressant i ett land som Sverige där det är vanligt att populärkulturen handlar om att ”knulla runt”. Det är dessutom intressant mot bakgrund av att avhållsamhet före äktenskap är en självklarhet inom flera olika kultursfärer i Sverige – inte bara bland muslimer utan även bland många andra.

Men icke. Istället för nyfikenhet levereras slentrianmässigt fördömande och avståndstagande. Istället för undersökande öppenhet får vi en dos politiskt korrekt poserande och hånfullheter.

Man längtar efter luft och ljus. Som någon sade.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/man-langtar-efter-luft-och-ljus_2401721.svd