Svensk tradition har i årtionden inneburit största möjliga tystnad.

Jag bor i Malmö. I högsta grad en mångkulturell stad. Dagligen möter man folk från många olika kulturer, religioner, traditioner. Jag tycker om det när jag är i New York, varför skulle jag då tycka annorlunda i en svensk stad?

Men att leva i en utpräglat mångkulturell miljö, och vara positiv till det, innebär inte att man måste gilla allt. Svensk tradition har i årtionden inneburit största möjliga tystnad om de svårigheter och motsättningar som kan uppstå. Själv har jag i flera decennier ansett att Sverige haft en felaktig och farlig invandrings­politik.

Det är naturligtvis enfaldigt strunt att skälla alla som kritiserar svensk invandringspolitik för rasism. Ändå har det dagligen skett.

Ett exempel.

Det var förra vintern. Jag använde rollator. Denna dag blåste det mycket starkt. Bussen stod på plats. Avgång om fyra minuter, men dörrarna var stängda. Jag kikade in genom ett fönster. Chauffören låg på knä, på en bönematta. Jag knackade på fönstret, han viftade avvisande med handen. När han avslutat sin bön öppnade han dörren och skrek ”du är rasist” och ”du får inte resa med min buss”.

Jag påpekade att det inte var hans privata buss. Han sa: ”Jag anmäler dig för polisen”. Jag sa ”varsågod”. Lyfte min rollator för att stiga upp i bussen. Han vände sig hastigt om för att stoppa mig, nuddade vid rollatorns korg. Han skrek ”du är rasist och du misshandlar mig”.

Jag satte mig att läsa tidningen – och be. Han ringde polisen. Polisen kom, förhörde, och avskrev ärendet.

Jag fick rådet att inte berätta om detta om media skulle fråga. ”Du kommer att framställas som rasist.”

Men det händer även massor av annat, goda saker.

Branca har i två år skött mitt hem. Kommer från Serbien. Hon arbetar med sitt, jag med mitt. Dess­emellan talar vi med varandra, när det faller sig. Om våra barn och barnbarn. Svenskt och serbiskt. Ditt och datt.

Nyligen fick hon nytt jobb. Steg i graderna. I present gav jag henne en lampa hon gillade. Hon gav mig en Maria-ikon från Serbien, med ortodoxt kors.

Varje dag passerar jag en kraftig man som sitter nästan orörlig på en pall utanför ett köpcentrum. Han är från Cordoba i södra Spanien. Mest varje dag byter vi några ord om läget, naturligtvis på spanska.

En dag ser jag på avstånd att han har en kvinna vid sin sida, med lång klänning, huvudduk. Medan jag kommer närmare packar hon ihop, tar sin fällstol och går. Jag frågar:” Är det din fru?” Han svarar, både lite blygt och lite stolt: ”Nej. Hon är rumänska. Hon sitter där borta vid andra ingången. Men en gång om dagen kommer hon hit. Hon har med sig varmt kaffe. Så sitter hon här bredvid mig. Un rato (en stund).” Förstår ni varandras språk? ”Nej, nej. Men det är skönt att sitta en stund tillsammans.”

En stund senare möter jag en yngre vän. Han växte upp i Armenien. Kom till fattiga Rosengård i Malmö. Nu knappt 50 år. Förmodligen miljardär. Bor numera deltid på Bali.

Så bra kan det bli.

http://www.dagen.se/kronikor/man-maste-inte-gilla-allt-1.394517