Jag har ägnat lite tid åt att läsa igenom några av vänsterledaren Lars Ohlys senaste tal: inte enbart några lösryckta citat återgivna här och där i medierna, utan hela talen, från början till slut.

Det var stundtals lite obehagligt, som när Ohly andas sympati för dem som bränner bilar i förorterna. Förövarna är offer, huliganerna bär inte ansvar för att de bränner och fördärvar. Så här sade han när han den 12 september talade på Vänsterpartiets kommun- och landstingsdagar i Borås: ”Förorterna brinner för att alltför många i dagens Sverige inte känner att de har någon chans i livet.”

Stundtals obehagligt, men mycket nyttigt. För här påminns man om att mannen som kan bli minister är en motvilligt och enbart på ytan reformerad kommunist. Läs till exempel hela det tal han höll den 16 september på LO-förbundet Sekos kongress – för övrigt historiskt, då detta var första gången i modern tid som en vänsterpartiledare talat på en kongress för ett LO-förbund.

Talet inleds med ordet ”kamrater” och utvecklas sedan till ett massivt angrepp på allt som är privat företagande. Han närmast demoniserar det privata näringslivet, det privata vinstintresset framställs som Store Satan bakom allt ont. Privatisering och privat ägande skadar välfärden, jämställdheten, skolväsendet, kollektivtrafiken, Banverket, tågresenärerna, barnomsorg, förskola, ja, hotar själva demokratin.

Regeringen vill att ”den ekonomiska vinsten hamnar i privata företags fickor”, vilket alltså är fel, orättvist, skadligt med mera. Regeringens avregleringar leder till att: ”Rösträttens värde minskar. När förtroendevalda (alltså politiker, min anm) inte har makt att påverka därför att ägandet överförts i privata händer minskar också tilltron till demokratin som system.”

Regeringen framställs i det närmaste som ondsint. ”Om man jämför välfärden med ett äpple så säger Reinfeldt att han värnar välfärdens kärna och ger oss äppelskruttet som blir kvar när privata företag har ätit upp fruktköttet.” Och vidare: regeringen ”straffar sjuka” och ”regeringen slår på dem som redan ligger”.

Men, säger han gång på gång, de rödgröna har bättre förslag. Här slås man av att praktiskt taget allt handlar om att återgå till de traditionella socialistiska idealen: mer makt till facken, stoppa privatiseringsplaner, öka det som med en förskönande omskrivning kallas ”gemensamt ägande”, etc, etc, i det eviga.

Det ”gemensamma ägandet” är lösningen på det mesta. Med viss häpnad läser man – 20 år efter kommunismens och ”det gemensamma ägandets” internationella sammanbrott – att ”ökat gemensamt ägande är ett sätt att minska risken för framtida kriser”.

Och så ska det vara mer politiker överallt, förstås. Det gäller också i de förorter som satts i brand av huliganer. Vad bör göras? Kanske något med föräldrar? Normer, värderingar? Familjens betydelse? Nä nä, glöm det. ENDAST politiker duger här: ”Bara lokalt förtroendevalda … kan släcka de bränderna.”

Denne man får en plats i regeringen om Mona Sahlin vinner. Man blir mörkrädd.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/mannen-som-kan-bli-monas-minister_3573319.svd